Varje gång jag lyssnat på Autistic Daughters och deras skiva ”Uneasy Flowers” (Kranky) har det regnat. Det kan vara en slump eller så är det så att Dean Roberts verkligen lyckas nedkalla busvädrets makter när han sjunger ”Calling the rain king” i ”Gin Over Sour Milk”. Och kanske är det lika bra att det regnar, jag har nämligen svårt att tänka mig något som passar bättre än gråmulen himmel och droppar mot fönstret när det gäller att hitta en väderfond till musiken.
Utsträckta ögonblick, vandringar i cirkel. Ja, det rör sig försiktigt därinne i arrangemangen av strukturer och utfall. En distad elgitarr skorrar, Roberts viskar plågat fram texterna, pianot ringlar en slinga. Och det verkar som om batteristen Martin Brandlmayr spastiskt rycker till, hi-hat och visp väser fsss-fsss ett par gånger. Conor Oberst goes postrock, kanske. Och visst låter ”Liquid and Starch” en aning som Lloyd Cole i självvald isolering i ett stort hus på walesiska landsbygden. Fast mest av allt tänker jag på Talk Talk och deras två sista (fantastiska) skivor, då de skapade ödesmättade ljudkonstverk som öppnade upp sig som soundtrack till oinspelade Tarkovskij-filmer.
Trion Autistic Daughters lär inte välta några kiosker eller spelas i P3 — men deras musik är oupphörligt fascinerande. När man hittat in är det svårt att ta sig ut.
anfang 