Årets skivor 2010: plats 1-5

1. Arcade Fire — The Suburbs
Det finns de som tycker att Arcade Fire på ”The Suburbs” blivit mittfåra och en smula trista. Och så finns det vi andra, som tycker att de tagit ett steg i rätt riktning. Rakare och utan de storvulna partier som återfanns på ”Neon Bible”. Svärtan finns kvar, ingenting är någonsin enkelt, inget kan tas för givet. Win och William Butler växte upp i Houston; ”The Suburbs” är en vemodig resa genom minnet till faktiska och fiktiva platser, till förorternas villaschabloner och rastlösa gated community-kids — det andas inte direkt optimism. Men någonstans finns en hatkärlek till denna förort och hela ”The Suburbs” är som en samling tonsatta noveller signerade John Cheever. Jag kan inte läsa följande rader (”City with no Children”) utan det skaver inombords:

The summer that I broke my arm
I waited for your letter
I have no feeling for you now
Now that I know you better

I wish that I could have loved you then
Before our age was through
And before a world war does with us whatever it will do

Bonus: Spike Jonze gjorde en smärtande video till titellåten och www.thewildernessdowntown.com var årets HTML5-upplevelse.

2. Javelin — No más
Herrarna George Langford och Tom van Buskirk bjöd in till hedonistisk yra med neonfärgade paraplydrinkar av fin och ful electro, old skool-hiphop, 80-talssynth, filterhouse och strandvänliga popanthems med guilty pleasure-stämpel. Avalanches gjorde sig påminda. Nummer som ”Shadow Heart”, ”Moscow 1980” och framförallt ”On It On It” är lätta att förföras av — en påminnelse om allt det vackra i livet. All musik ska inte vara sprudlande och livsbejakande, men viss musik måste vara det. Javelin var 2010 en viktig påminnelse om just detta. (Spotify)

3. Forest Swords — Dagger Paths
Den skog Matthew Barnes alter ego Forest Swords vistas i är allt annat än grönskande, snarare känns det som om Liverpools nerklottrade gångtunnlar flyttat ut i ett landskap som kan vara besläktat med det Cormac McCarthy gestaltar i ”Vägen”. Forest Swords gör karg, postrockig dub, med bländande vackra spökhymner av repetativt rassel. EP-spåren ”Rattling Cage” och ”Hjurt” tillhörde även årets absoluta höjdpunkter. Tagningen av Aaliyahs ”If Your Girl Only Knew” är helt makalös, med ett parti trummande som tornar upp sig likt ett hotande åskmoln över lyssnaren. (Spotify)

4. The National — High Violet
”Leave your home / Change your name / Live alone / Eat your cake”, sjunger Matt Berninger i ”Vanderlyle Crybaby Geeks”. ”High Violet” känns spontant inte som någon munter tillställning, men Berninger menar att det finns en humor bakom många rader. Det är mångbottnat och lämnar varken hjärta eller hjärna ifred. The National har gjort en skiva att både grubbla på och värma sig med länge. (Spotify)

5. Wild Nothing — Gemini
På sin MySpace-sida antyder Wild Nothing (Jack Tatum) att han är inspirerad av Antonionis film ”Blow-up”. Och ja, det finns en estetisk medvetenhet och mystik i Wild Nothings musik som är närmast klanderfri. Tatum är en sällsynt låtskrivartalang vars alster påminner om Coctaeu Twins eller ett M83 inlindat i bomull. Han misslyckades inte med sin Kate Bush-cover och ”Gemini” fick till och med oss att gå till våra vinylbackar och återupptäcka aussie-storheter som Church och Go-Betweens. (Spotify)

Annons

Årets skivor 2010: plats 6-10

6. Magnetic Man — Magnetic Man
Magnetic Man är dubstepens supergrupp. Det finns alltid farhågor kring dylika konstellationer, men Benga, Skream och Artwork visade — med god hjälp av gästvokalister — att pusselbitarna passade ihop. Magnetic Man är möjligen en mer kommersiell produkt än medlemmarnas egna alster, men vem bryr sig när de bjuder på dansanta resor i en galax av styva robotrytmer och mänskliga klanger. (Spotify)

7. Holy Fuck — Latin
Toronto-baserade Holy Fuck är fortfarande en väl bevarad hemlighet; på spelningen i Malmö i november kan det ha varit högst 70 personer. Holy Fuck presenterar en episk och progressiv postrock med tung rytmsektion, det ångar av psykedelisk intensitet och spelglädje. Har du missat dem har du en skatt att öppna framför öronen. (Spotify)

8. Laura Veirs — July Flame
Americana? Singer/songwriter? Jag vet inte. Och det spelar ingen roll. Laura Veirs har mutat in sin egen domän på en liten grönskande plätt på den amerikanska prärien. Folktraditionen finns där, men nog gör hon något eget av det. Omslaget var designersnyggt, titelspåret och ”Sleeper in the Valley” tillhörde årets finaste ögonblick. (Spotify)

9. Beach Fossils — Beach Fossils
Beach Fossils är de bleka, taniga killarna som var skitkassa i gympa och tidigt insåg att de skulle ägna sig åt annat istället. Knattrande gitarrer som duellerade med Shadows och Boddy Fuller, det var solindränkt 60-tal uppklätt för ett nytt sekels 10-tal, jag ville ha ha brylcreme i håret, surfa och slacka och åka nedcabbat som om morgondagen inte betydde något alls. (Spotify)

10. Salem — King Night
Michigan-trion Salem har varit bloggälsklingar ett par år nu. Fullängsdebuten var rejält efterlängtad och ingen blev väl besviken, möjligen puritanskt sinnade med en strikt uppfattning om vad som får kallas musik och hur den ska låta. För oss andra gör Salem sin kodeingoth på en häxbrygd av andebesvärjelser, obekväma gitarrslingor och loopade rytmer från DJ Skrews himmel. Salem är Fever Ray som b-skräckis i ett ruttnande white trash-landskap. (Spotify)

Årets skivor 2010: plats 11-15

11. Glasser — Ring
Cameron Mesirow aka Glasser tonar fram som en eklektisk Feist med Bat for Lashes rytmkänsla. Det är varsamt och frenetiskt på samma gång, en av årets riktigt spännade upptäckter. (Spotify)

12. Beach House — Teen Dream
Samtliga skivor av Victoria Legrand och Alex Scully har varit med på motsvarande årslista på denna blogg. När debuten släpptes skrev jag om ”begravningsmusik”, sedan blev ljudbilden lite varmare och ljusare på uppföljaren. Och med ”Teen Dream” fortsätter Beach House sin gärning, det bjuds inte på några stora överraskningar, men de är fortfarande mästare i klassiskt tintad 60-talspop av det långsammare slaget. (Spotify)

13. Caribou — Swim
Dan Snaith lämnade flower power-electronican för en mer minimalistisk hållning. Visst känns det en smula organiskt och skogsdoftande på sina ställen, men ”Swim” är långt mer än tidigare något för oss som tycker om repetetiva, karga elektroniska stycken, med bedårande oktavbyten och falsettsång vacker som tårar. (Spotify)

14. Ariel Pink’s Haunted Graffiti — Before Today
Ariel Marcus Rosenbergs tidigaste sängkammar-lo-fi torde ha spelats in med minimal budget. När han och bandet i år begick storbolagsdebut hos 4AD var det därför inte långsökt att resultatet skulle tas upp genom fler än fyra kanaler och låta mindre som en påtänd Robert Pollard instängd i en kakburk med bågfil och leksaksgitarr. Inget fel i det. För istället bjöds vi på softrock och porrdisco så vacker att vi gled fram över vattnet på imaginära yachter och ovillkorligt älskade hela rubbet. (Spotify)

15. The Roots — How I Got Over
The Roots håller nästan tjugo år efter debuten en väldigt hög högstanivå. Man vet ungefär vad man får och blir aldrig besviken. Det här gången gästade, på ett eller annat sätt, bland andra John Legend, Johanna Newsom och Monsters of Folk. Det ryktades redan 2008 att Roots skulle kasta in men tack och lov blev så inte fallet. Det är bara att hoppas att de vill vara med ett tag till. (Spotify)

Avbytare
Radio Dept, Four Tet, Spoek Mathambo, Blackbird Blackbird, M.I.A.
Säkert!, Tamaryn, MGMT, Surfer Blood, Delorean, Gold Panda, Drums