Category Archives: Recensioner

Beach House, KB, Malmö, 29/11

Hur gör man egentligen det bästa av en dag då det skandinaviska klimatet gett oss askgrå himmel och ihållande duggregn? Tja, om man är ute efter att chocka kroppen med ultravioletta strålar eller karnevalsrytmer finner man kanske ingen anledning att söka sig till en lokal där Baltimore-duon Beach House uppträder. Spelar de inte ”mörk och långsam” musik? Nja, verkligheten är som bekant ofta mer komplex än vad den tycks vara vid en första anblick.

Ett purpurfärgat ljusspel rör sig över bandet på scen. För kvällen är Victoria Legrand och Alex Scally uppbackade av en trummis, som varsamt ger Legrands orgelmattor och Scallys slidegitarr en grund att vila på och dessutom förstärker vintage-känslan där materialet gör utflykter i det sena 60-talets psykedeliska pop, exempelvis de mer avskalade ögonblicken hos Jefferson Airplane. Legrand och Scallys talang att skriva stiliga poplåtar i vemodig skrud får mig vidare att tänka på Yo La Tengo. Och precis som Hoboken-trion är Beach House avspända på scen, tonen i mellansnacket är skämtsam, stämningen en smula intim — ja, det känns nästan som att ha dem hemma i vardagsrummet.

Victoria Legrand pumpar ut harpsichordklanger från sitt keyboard och hennes röst står i direktkontakt med en plats ovan molnen. Det bjuds på ”Gila”, ”Wedding Bell” och ”Astronaut” från senaste skivan ”Devotion”. Höjdpunkten visar sig vara en andlöst vacker tagning av nya singeln ”Used To Be”, som definitivt understryker bandets förmåga att låta ljus och mörker vandra hand i hand, så att man tror att Gud och Djävulen slutit fred och ska lägga sig och kramas på björnfällen framför öppna spisen.

Spelningen är aningen kort, Beach House tackar för sig efter knappa timmen och ett för mig okänt extranummer, som med leenden presenteras som ”a song that Sting and The Edge taught us how to play”. Jag känner en viss saknad efter några av debutskivans pärlor; det vore inte fel att säga godnatt först efter att ”Tokyo Witch” eller ”Childhood” ljudit över lokalen.

Sammantaget har jag dock svårt att tänka mig något mer finstämt och ljusbringande denna kväll då duggregnet fuktar asfalten och det ännu är långt till vårdagjämningen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Recensioner

Atlas Litterära Tillägg 1/2008

Atlas Litterära Tillägg

Fram med kökskniven. En smula andaktsfullt närmar jag mig första numret av litteraturtidskriften ALT, Atlas Litterära Tillägg, från Atlas förlag. Sprätter upp sidorna i kanterna. Det är samma känsla som när man köper ett aldrig läst exemplar av en äldre bok på ett antikvariat och tänker: här, mellan dessa sidor, ligger något viktigt och hemligt förborgat, bara för mig.

Det ord som bäst kännetecknar ALT är kanske ”dialog”. ALT recenserar inte, nyhetsrapporterar inte, skvallrar inte, indigneras inte. Vi får istället vinterns litteratursnackis, New Yorkers artikel om redaktören Gordon Lishs inflytande på Raymond Carvers noveller, översatt till svenska. Hans Gunnarsson och Viktoria Jäderling kommenterar artikeln och pratar strykningar i manus. Anne Swärd samtalar fritt om skrivprocessen och litteratur med Peter Kihlgård. Intressant, småkul och befriande opretentiöst (för den som nu är rädd för motsaten till sistnämnda adjektiv). Martin Gelin skriver om New Yorks samtida litteraturscen där det mer och mer handlar om vassa armbågar, bedömningar av utkast och money money money i marknadsföringspåsen. Numrets tungviktare är samtalet mellan franske akademiledamoten Pierre Nora och Jonathan Littell, vars uppmärksammade debut snart släpps på svenska med titeln ”De välvilliga”.

ALT känns lite inspirerad av amerikanska The Believer och avslutar även numret med Anneli Jordahls genomgång av vad hon köpt och läst på sistone — analogt med Nick Hornbys liknande artiklar i The Believer.

Alltså. Första numret av ALT bådar mycket gott. Det behövs en utmanare till mainstreamtittarvänliga bokstunder i morgonsofforna, tidningarnas kultursidor och smalsmala tidskrifter som OEI. Något som samtalar med läsaren och som får ta tid på sig. ALT kan mycket väl få den rollen. Jag plockar gärna fram kökskniven igen.

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Litteratur, Recensioner

The Ruby Suns

Ruby Suns

Blir nyazeeländska The Ruby Suns årets Panda Bear? På nysläppta skivan ”Sea Lion” finns ju flera spår där det är omöjligt att inte tänka på fjolårets bästa. Självfallet referenser till Beach Boys. Starka refränger. Arrangemangen. Vindarna från Söderhavet blåser in — och här rycker de faktiskt lite kraftigare i kinden, låtar som ”Tane Mahuta” och ”Blue Pengiun” känns nästan som om de vore inspelade tillsammans med lokala musiker på en liten ö i Polynesien.

Det är uppsluppet, det är finessrikt. Ibland doftar det modern flowerpower i god Caribou-anda. Och spår som ”Oh Mojave” och nämnda ”Tane Mahuta” är onekligen friska fläktar en grå musikdag, men fungerar nog allra bäst för lyssnare som snöat in på Paul Simons etnofärgade skivor. Det är i ”Kenya Dig It?”, plattans bästa, samt första hälften av avslutande ”Morning Sun” (innan den spricker upp i trivsam New Order-pop) jag tänker mest på Panda Bear.

The Ruby Suns är inte så pjåkiga, men som helhet håller skivan inte riktigt, den blir lite för slätstruken emellanåt. Mer intressant i teorin än i praktiken. Som ni redan förstått: några riktiga pandabjörnar är The Ruby Suns inte.

Video: ”Tane Mahuta”


Lämna en kommentar

Filed under Musik, Recensioner, Skivor

En afton med Blondie, Debaser Malmö 27/2

Blondie

Det finns nog inte många fyrtioåringar som aldrig dansat loss till Blondies paradnummer ”Heart of Glass” på klassfester och kräftskivor i sin ungdom. Blondie — med Debbie Harry i spetsen — var under tidiga 80-talet ett riktigt stort band. Och intresset håller i sig även bland folk kring tjugonånting idag, inte minst för att många samtida band förvaltar Blondies sound och estetik på olika sätt. När Debaser arrangerar hyllningskvällen ”En afton med Blondie” är det utsålt, precis som det varit under de tidigare aftnarna med teman kring bland andra Joni Mitchell och Dusty Springfield.

Kvällens dokumentärfilm är Matt O’Caseys ”One Way or Another”. Det är som att stå upp på bio, med rockkänsla, trångt och man får emellanåt sträcka på sig för att kunna se filmen. Helt i sin ordning, förstås. Filmen är en resa genom Blondies karriär — från hårt slit till listettor och vidare in i det drogmissbruk som alltför ofta blir en konsekvens av framgångar och hårt turnerande. Men det är intressant att höra Mike Chapman (som producerade mästerverket ”Parallell Lines”) berätta om sina idéer och hur han styrde soundet så att ”Heart of Glass” blev vad den faktiskt blev. De åldrade Blondie-medlemmarna medverkar i samtal om kontraktstrider, droger med mera. Plus att vi får en del sekvenser från turnélivet. Vilket såklart bidrar till att stärka känslan av autenticitet, men också är en påminnelse om att varje sak har sin tid och att Blondie idag är en skugga av sitt forna jag.

Moto Boy är först ut bakom mikrofonen när kvällens band — tajt och med handplockade medlemmar som Magnus Svenningsson från Cardigans — drar igång coverparaden. Det känns ganska logiskt att Moto Boy (mycket stilig med ett slags silverglänsande sjal kring halsen) gör en androgyn variant av ”Heart of Glass”. Smågalet och mer än okej, om än inte fantastiskt. Istället är det Cecilia Nordlund (från Souls och Monkeystrikes) som överraskar i ”Rip Her to Shreds”. Hon är alltid värd att se och höra, ikväll är energin på topp och hennes vokala insatser och scenutspel får det faktiskt att kännas som om Debbie är närvarande. Även Helena Josefsson gör en klanderfri insats i bitska ”One Way or Another” från ”Parallell Lines”.

Coverband brukar inte stå högt i kurs, men under kvällen inser jag att med rätt bandmedlemmar och attityd fungerar det fint. Det jag saknade mest var egentligen Henrik Berggren och Broder Daniel. De, om några, har fört arvet från Blondie vidare på ett eget sätt. I mina drömmar skulle de gjort en fantastisk tolkning av ”Union City Blue”, min absoluta favoritlåt med Blondie. Men vad fanken — man kan ju inte få allt.

4 kommentarer

Filed under Konsert, Musik, Recensioner

Kelley Polar

Det har varit en underbar vecka. De senaste dagarna har jag vaknat med ljuv musik inne i huvudet. ”Chrysanthemum” av Kelley Polar. Det känns som om blommorna öppnar sig mot soluppgången, trastar glider över en molnfri himmel och det står en kopp nybryggt starkt kaffe bredvid sängen så att det blir en fantastisk upplevelse att stiga upp. Kanske är det en rädsla i mitt undermedvetna som hjälper till: den bisarra texten handlar om att döda människor som sover och odla krysantemum ur deras skallar. Rör det sig månne om Kelley Polars inlägg i miljödebatten?

Kelley Polar

Kelley Polar är skolad musiker (piano, violin med mera), född i Kroatien, son till amerikanska diplomatföräldrar och numera bosatt på östkusten i USA. Han har tidigare fixat stråkar till Metro Area och gett ut skivor med sin orkester Kelley Polar Quartet. Hans första skiva i eget namn var ”Love Songs of the Hanging Gardens”, i fjol kom ”Chrysanthemum EP” och nu är han aktuell med uppföljaren ”I Need You To Hold On While the Sky Is Falling”, en otroligt snygg titel som bara den skvallrar om att vi har att göra med pop i diamantklass.

Försiktigt, fjäderlätt och luftigt. Jag tänker på Phoenix och Prefab Sprout — men Kelley Polar är ju så mycket mer. Det är till exempel knappast förvånande att han har lyssnat på en avantgardist som Thomas Dolby. Kelley Polar bänder och trycker, försöker ständigt vidga begreppet popmusik. Jag tycker inte att etiketten ”experimentell” säger så mycket, så låt mig istället påstå: Kelley Polar tar en lite krokigare väg in till popmusikens hjärta. Det är en väg som kantas av vocoderinslag, behagliga röstlekar (ah-ah-ah-aha-ah och nonononono-nonononono och så vidare), smakfulla stråkarrangemang och syntslingor som leker tittut bakom trummaskinerna. När Kelley fyra minuter in i ”Sea of Sine Waves” går upp i falsett blir jag alldeles … lycklig. Vi kan kalla det hela rymdpopdisco, om det nu går att sätta en etikett på musik av detta slag.

Våren kommer extra tidigt i år. Och den blir lite vackrare med draghjälp av Kelley Polar och ”I Need You To Hold On While the Sky Is Falling”.

Lyssna på hela skivan via Kelley Polars hemsida.

Och kolla absolut in den fina videon till ”Chrysanthemum”:


Lämna en kommentar

Filed under Musik, Recensioner, Skivor

Magnetic Fields — Distortion

Magnetic Fields - Distortion

Om jag får frågan ”Vilken skiva skulle du ta med till en öde ö?” svarar jag sannolikt ”69 Love Songs” med Magnetic Fields. Denna tre-skivor-i-en innehåller det mesta man kan önska sig av modern popmusik. Och texterna är ju lagom intellektuellt crazy för att man skall kunna gå omkring och klura på dem medan man letar efter mat och dryck på den där öde ön.

På förra skivan, 2004 års ”i”, fick Magnetic Fields med ”I Thought You Were My Boyfriend” till en brottarhit i indievärlden och skivan innehåller onekligen några av deras bästa stunder. Samtidigt fanns oroande tendenser i form av struttiga och pellejönsiga ”In an Operetta” och jag var nog inte ensam om att frukta att Stephen Merritt inför en uppföljare skulle snöa in totalt på operetter och andra stickspår. Jag kan ha förståelse för den konstnärliga lockelsen i sådana utflykter, men är ändå tacksam för att Magnetic Fields på nya ”Distortion” valde att göra det de är bäst på — solstrålande smart popmusik i rakt nedstigande led från Beach Boys, Beatles och diverse Phil Spector-producerade konstellationer.

Nu kan en viss utveckling ändå skönjas, främst i produktionen. Ibland låter det som om mastertejperna sänkts ner i ett syrabad, ibland som om studiofönstret varit öppet och släppt in ljudet av plåtslagande, hammarslammer och rasslande armeringsjärn från en byggarbetsplats. ”Distortion” är alltså en väl vald skivtitel.

Stephen Merritt hade helt rätt när han insåg att hans röst inte är ”pop enough” för vissa låtar, han har ju en tendens att framstå som en muttrande surpuppa om det vill sig illa. I ”Mr. Mistletoe” låter han mest seg och uttråkad, men i ”Old Fools” och ”Too Drunk To Dream” är de vokala insatserna utmärkta. Fast det som glädjer mig allra mest är att Shirley Simms som medverkade på ”69 Love Songs” är tillbaka bakom mikrofonen på de allra starkaste spåren, till exempel ”California Girls” och ”The Nun’s Litany”, som inte lär göra någon besviken.

Sammantaget visar ”Distortion” att Magnetic Fields i högsta grad är att räkna med. Operetterna ska de även i framtiden hålla sig borta från.

PS. Provlyssna enklast via Magnetic Fields MySpace-sida. DS.

4 kommentarer

Filed under Musik, Recensioner, Skivor

Panthertokigt

Jag har lite svårt att förhålla mig till musik som vill vara så där uppsluppet småtokig och fyndig. Den blir lätt totalt intetsägande, bara pellejönsig eller för smart för sitt eget bästa. Warren Zevon kunde konsten att både framstå som crazy och dessutom skriva briljanta låtar som, trots att de hette sådant som ”Roland the Headless Thompson Gunner” och ”Things to do in Denver When You’re Dead”, levererade skarpögda politiska betraktelser och en portion svart humor till fina popmelodier.

Pantherdash

Riktigt lika bra går det inte för Panther. Rent musikaliskt har han ingenting med Warren Zevon att göra, men glimten-i-ögat-sättet att närma sig låtskrivandet har de gemensamt, även om Panther är lite mer knäppgök. När jag lyssnar på Panthers ”Secret Lawns” blir jag först lite glad. Aah, Ariel Pink goes disco! Men sedan kommer jag på att det egentligen bara är förkärleken för falsettsång (och antagligen haschdimmmiga sovrum) som Panther och Ariel Pink har gemensamt.

Så, vad är då Panther? Jo, det är pseudonymen för Charlie Salas-Humaras, han kommer från Portland (som Chromatics, you know) och lär vara sjukt bra live. ”Secret Lawns” är en kort historia (30 minuter), en uppsluppen och yster sådan. Inledande ”Use Your Mouth to Breath” är egentligen inte särskilt bra, men kittlar ändå så pass att det är den enda låt jag under en lunchpromenad lyssnar på i min iPod.

Panther gillar skeva electrobeats varvat med jazziga funkpartier. Till det ylar han som en vårkåt Prince. Småtokigt – jajamensan. Och lite för ofta blir resultatet spretigt med hög kitschfaktor. Ja, det är till och med något porrigt över Panthers låtar ibland. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om ”How Does it Feel?” eller ”How Well Can You Swim” blir en hit på en och annan lapdance-klubb i USA under året.

Panther – How Well Can You Swim.mp3

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Recensioner