2 x Kambodja

Under Pol Pot och röda khmerernas regim 1975-79 skulle Kambodja förvandlas till ett klasslöst samhälle, Kambodjas ”År noll”. I praktiken plockade röda khmererna de värsta avarterna från stalinism och maoism; uppskattningsvis 1,7 miljoner människor dog till följd av tvångsarbete, övergrepp, hungersnöd, tortyr — eller genom rena avrättningar. Ett terrorvälde som kallats helvetets stamort på jorden.

Sista resan till Phnom Penh

Den lilla bokcirkel jag är med i hade nyligen ett Kambodja-tema. Det är förvisso ett tag sedan ”Sista resan till Phnom Penh” av Jesper Huor och ”Pol Pots leende” av Peter Fröberg Idling släpptes. Men det är två förbaskat intressanta och på flera sätt läsvärda böcker, som förtjänar all uppmärksamhet. (”Pol Pots leende” kan du dessutom köpa på årets bokrea för en billig peng.) Och så har rättegångarna mot resterna av röda khmerernas toppskikt nyligen inletts.

Böckerna har lite olika utgångspunkt men rör ändå vid varandra. I ”Sista resan till Phnom Penh” söker Jesper Huor efter sanningen om sin far, som försvannn efter att ha återvänt till Kambodja för att ”stödja revolutionen”. Det är en existensiell pageturner, där Jesper Huor osentimentalt berättar historien om sina föräldrar och flikar in med avsnitt ur Kambodjas historia och berättelser om röda khmererna. En nödvändig bok att skriva, kan jag tänka mig. Att våga närma sig den inkapslade smärtan i sin egen själ.

Pol Pots leende

1978 åkte en svensk delegation med medlemmar ur en vänskapsförening till Kambodja, då av röda khmererna omdöpt till ”Demokratiska Kampuchea”. Året därpå publicerade delegationen en omtalad bok (”Kampuchea mellan två krig”) som dokumenterar resan. Bilderna visar människor som ser ut att må bra och kunna äta sig mätta för dagen. Hur var det möjligt att delegationen inte såg spåren av förtryck och övergrepp? Varför avfärdade delegationen rapporter om mord och hungersnöd som propaganda? Om allt detta handlar Peter Fröberg Idlings bok. Han är aldrig förnumstigt efterklok, utan försöker gå till botten med frågorna genom intervjuer med kambodjaner och några av delegationens medlemmar. Han redovisar historiska fakta och använder sig i flera kapitel av rent skönlitterära grepp. Balansen lyckas han alltid hålla; det är inget tvivel om vad som är journalistik, fakta och fiktion. Däremot skulle han kunna vara lite mer journalist när han pratar med de delegationsmedlemmar som låter sig intervjuas. Sakta och utan att anklaga närma sig de svåra frågorna. ”Du säger att ni under resan diskuterade saker ni inte var överens om — Vad var ni inte överens om? Hur såg diskussionerna ut?”

Peter Fröberg Idling lyckas visa att allt inte är så enkelt som det kan verka. Men han får också svårt att dra fram sanningen ur historiens dunkla vrår. Allt kompliceras av att två av delegationens medlemmar inte vill medverka i boken. En var Jan Myrdal, som ständigt hänvisar till saker han tidigare skrivit. Efter att ”Pol Pots leende” gavs ut kommenterade han dock boken i en artikel i Aftonbladet. Det känns minst sagt märkligt att läsa slutklämmen på artikeln: ”Men vad som jag ytterligare bör säga just därför att mediesanningen är så larmande är att jag är övertygad om att om Demokratiska Kampuchea kunnat fortsätta och fullfölja Pol Pots planer på att bygga landet med egen kraft — alltså utan internationella lånehajar och utan så kallad hjälp (alltså utan även Sidabidrag från Sverige) och medhäftade västerländska hjälparbetare, FN-representanter, sexturister och all annan otäck samhällskrapyl, då hade khmererna varit i ett betydligt lyckligare läge i dag.” Tja, allt är förstås inte på topp i dagens Kambodja. Men om Pol Pot vore ett alternativ skulle väl valet vara mycket enkelt?

Alla människor behöver i viss utsträckning principer och ideologier. För att orientera sig i omgivningen, för att tro på något. Men vad vi ännu mer behöver är förmågan att se principernas konsekvenser, att ifrågasätta, kritisera och förkasta dem när de förvrängs till grymhet och ondska. Oavsett om ideologierna säger sig komma från himlen, helvetet, höger eller vänster. ”Sista resan till Phnom Penh” och ”Pol Pots leende” fungerar som viktiga påminnelser om detta.

Annons

Lämna en kommentar

Under Böcker, Litteratur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s