Framtiden i backspegeln

”Framtiden” av Eric Schüldt och Jonas Andersson (Ivrig, 2011) är ett stilistiskt fyrverkeri; lika mycket historielektion som fabel, på samma gång utopi och dystopi, essä varvad med poetiskt färgade avsnitt som inte sällan svävar ut i det sublima. Och i centrum hittar vi en svidande civilisationskritik som känns besläktad med dito i ”Matrix” och Cormac McCarthys postapokalyptiska berättelse ”Vägen”.

Man kan förstås avfärda ”Framtiden” — skriven som framtida forskares tänkta tillbakablick på vår samtid — som en pretentiös pamflett, man kan raljera över romantiseringen av människan och naturen i vacker symbios, vilken ställs mot pyramiden, en metafor för digitaliseringen, internet och de sociala nätverken. Men då har man gjort det enkelt för sig. Då har man vägrat att se bokens andemening: att civilisation och teknik utvecklas i en takt och på ett sätt som gör det omöjligt för oss att överblicka konsekvenserna på längre sikt. Vilket ansvar har vi? Det är förstås inga nya frågeställningar; bland samtida likasinnade kan vi hitta Paul Virilio, arkitekt och filosof, som särskilt intresserat sig för hastigheters betydelse för utvecklingen av teknik och samhälle samt hur detta påverkar liv och demokrati.

Schüldt och Andersson arbetar med flera intressanta aspekter på digitaliseringen: Har människan gett upp sin integritet till förmån för ett sprinterlopp där de mest aktiva i sociala medier ses som vinnare? Hur beroende är vi i grund och botten av andra människors bekräftelse? Hur långt ska vi låta företagsjättarna forma vårt beteende på internet? I sina resonemang kan författarna ibland kännas väl pessimistiska; diskussioner om exempelvis Googles dominans och ansvar saknas inte i traditionella eller sociala medier. Men visst: finns det rimliga alternativ? Och hur kan vi påverka? För den som vill sopa igen spåren efter sig finns det anonymiseringstjänster. Slutenhet och självcensur tror jag inte på. Ger vi efter för en paranoid uppfattning – mer eller mindre välgrundad – om hur vi vårt digitala beteende övervakas och på grund av det håller våra åsikter för oss själva, ja då finns risken att vi samtidigt ger efter för antidemokratiska tendenser och stryper det offentliga samtalet. Sedan är det förstås helt upp till envar hur privat han eller hon vill vara på Twitter.

Den i mitt tycke viktigaste frågan i boken gäller energiförbrukning och naturresurser. Modern teknik slukar sammantaget enorma mängder energi under framställning, transporter och nyttjande. Den tillväxtfixerade ekonomin gör oss lätt fartblinda. Som underlag kunde författarna gott presenterat fler exempel och källor som stöd för sina argument. Utvinning av coltan i Kongo för användning i elektronikprodukter är exempelvis omdebatterad. Och det finns beräkningar på hur många kilo koldioxid Google producerar per månad.

”Framtiden” levererar inga raka svar — men är onekligen bra på att ställa de där jobbiga frågorna om ditt eget ansvar som du så lätt glömmer bort.

Annons

Vägen

Ni har väl inte missat ”Vägen” av Cormac McCarthy? Nagelbitare om far och son på vandring genom postapokalyptiskt landskap mot kusten, kanske något slags räddning. Ständigt plågas de av kylan, hungern och de mordiska landstrykarna.

Folket med lastbilen hade slagit läger mitt på vägen. De hade gjort upp eld där och förkolnade vedträn låg fastklibbade i den smälta asfalten tillsammans med aska och benrester. Han satte sig på huk och höll handen över asfalten. En svag värme steg upp från den. Han reste sig och tittade längs vägen. Sedan tog han pojken med sig in i skogen. Jag vill att du väntar här, sa han. Jag kommer inte att vara långt borta. Jag kan höra dig om du ropar.

Böcker jag vill läsa, men inte har tid att läsa just nu

Aleksandar Hemon — ”The Lazarus Project”
Hemon har tidigare skrivit två riktigt vassa böcker — ”The Question of Bruno” och ”Nowhere Man” — om identitet, uppbrott och jagets historia. Det finns inget som säger att senaste romanen med två sammanflätade historier om USA-immigranten Lazarus Averbuch skulle göra mig besviken.

Siri Hustvedt — ”The Sorrows of an American”
En favoritförfattare, tillbaka med uppföljaren till succén ”Vad jag älskade” Psykologi, stalking och en djupgrävning i familjens historia. Nå, Norstedts, blir det någon svensk översättning?

Tim Ash — ”Landing Page Optimization”
Å yrkets vägnar. Vad är bra webb? Hur vet man? Användaren är boss. Gå och mät, ut och snacka.

Mircea Cărtărescu — ”En lycklig dag i mitt liv”
Att läsa Cărtărescu är lite som att käka en hallucinogen svamp. Bara mycket mer hälsosamt. Grym kulturgärning av Ellerströms att ge ut en samling med rumänens dikter.

Men vänta … jag har ju faktiskt börjat med Hustvedt …återkommer till boken längre fram.

Atlas Litterära Tillägg 1/2008

Fram med kökskniven. En smula andaktsfullt närmar jag mig första numret av litteraturtidskriften ALT, Atlas Litterära Tillägg, från Atlas förlag. Sprätter upp sidorna i kanterna. Det är samma känsla som när man köper ett aldrig läst exemplar av en äldre bok på ett antikvariat och tänker: här, mellan dessa sidor, ligger något viktigt och hemligt förborgat, bara för mig.

Det ord som bäst kännetecknar ALT är kanske ”dialog”. ALT recenserar inte, nyhetsrapporterar inte, skvallrar inte, indigneras inte. Vi får istället vinterns litteratursnackis, New Yorkers artikel om redaktören Gordon Lishs inflytande på Raymond Carvers noveller, översatt till svenska. Hans Gunnarsson och Viktoria Jäderling kommenterar artikeln och pratar strykningar i manus. Anne Swärd samtalar fritt om skrivprocessen och litteratur med Peter Kihlgård. Intressant, småkul och befriande opretentiöst (för den som nu är rädd för motsaten till sistnämnda adjektiv). Martin Gelin skriver om New Yorks samtida litteraturscen där det mer och mer handlar om vassa armbågar, bedömningar av utkast och money money money i marknadsföringspåsen. Numrets tungviktare är samtalet mellan franske akademiledamoten Pierre Nora och Jonathan Littell, vars uppmärksammade debut snart släpps på svenska med titeln ”De välvilliga”.

ALT känns lite inspirerad av amerikanska The Believer och avslutar även numret med Anneli Jordahls genomgång av vad hon köpt och läst på sistone — analogt med Nick Hornbys liknande artiklar i The Believer.

Alltså. Första numret av ALT bådar mycket gott. Det behövs en utmanare till mainstreamtittarvänliga bokstunder i morgonsofforna, tidningarnas kultursidor och smalsmala tidskrifter som OEI. Något som samtalar med läsaren och som får ta tid på sig. ALT kan mycket väl få den rollen. Jag plockar gärna fram kökskniven igen.

2 x Kambodja

Under Pol Pot och röda khmerernas regim 1975-79 skulle Kambodja förvandlas till ett klasslöst samhälle, Kambodjas ”År noll”. I praktiken plockade röda khmererna de värsta avarterna från stalinism och maoism; uppskattningsvis 1,7 miljoner människor dog till följd av tvångsarbete, övergrepp, hungersnöd, tortyr — eller genom rena avrättningar. Ett terrorvälde som kallats helvetets stamort på jorden.

Den lilla bokcirkel jag är med i hade nyligen ett Kambodja-tema. Det är förvisso ett tag sedan ”Sista resan till Phnom Penh” av Jesper Huor och ”Pol Pots leende” av Peter Fröberg Idling släpptes. Men det är två förbaskat intressanta och på flera sätt läsvärda böcker, som förtjänar all uppmärksamhet. (”Pol Pots leende” kan du dessutom köpa på årets bokrea för en billig peng.) Och så har rättegångarna mot resterna av röda khmerernas toppskikt nyligen inletts.

Böckerna har lite olika utgångspunkt men rör ändå vid varandra. I ”Sista resan till Phnom Penh” söker Jesper Huor efter sanningen om sin far, som försvannn efter att ha återvänt till Kambodja för att ”stödja revolutionen”. Det är en existensiell pageturner, där Jesper Huor osentimentalt berättar historien om sina föräldrar och flikar in med avsnitt ur Kambodjas historia och berättelser om röda khmererna. En nödvändig bok att skriva, kan jag tänka mig. Att våga närma sig den inkapslade smärtan i sin egen själ.

1978 åkte en svensk delegation med medlemmar ur en vänskapsförening till Kambodja, då av röda khmererna omdöpt till ”Demokratiska Kampuchea”. Året därpå publicerade delegationen en omtalad bok (”Kampuchea mellan två krig”) som dokumenterar resan. Bilderna visar människor som ser ut att må bra och kunna äta sig mätta för dagen. Hur var det möjligt att delegationen inte såg spåren av förtryck och övergrepp? Varför avfärdade delegationen rapporter om mord och hungersnöd som propaganda? Om allt detta handlar Peter Fröberg Idlings bok. Han är aldrig förnumstigt efterklok, utan försöker gå till botten med frågorna genom intervjuer med kambodjaner och några av delegationens medlemmar. Han redovisar historiska fakta och använder sig i flera kapitel av rent skönlitterära grepp. Balansen lyckas han alltid hålla; det är inget tvivel om vad som är journalistik, fakta och fiktion. Däremot skulle han kunna vara lite mer journalist när han pratar med de delegationsmedlemmar som låter sig intervjuas. Sakta och utan att anklaga närma sig de svåra frågorna. ”Du säger att ni under resan diskuterade saker ni inte var överens om — Vad var ni inte överens om? Hur såg diskussionerna ut?”

Peter Fröberg Idling lyckas visa att allt inte är så enkelt som det kan verka. Men han får också svårt att dra fram sanningen ur historiens dunkla vrår. Allt kompliceras av att två av delegationens medlemmar inte vill medverka i boken. En var Jan Myrdal, som ständigt hänvisar till saker han tidigare skrivit. Efter att ”Pol Pots leende” gavs ut kommenterade han dock boken i en artikel i Aftonbladet. Det känns minst sagt märkligt att läsa slutklämmen på artikeln: ”Men vad som jag ytterligare bör säga just därför att mediesanningen är så larmande är att jag är övertygad om att om Demokratiska Kampuchea kunnat fortsätta och fullfölja Pol Pots planer på att bygga landet med egen kraft — alltså utan internationella lånehajar och utan så kallad hjälp (alltså utan även Sidabidrag från Sverige) och medhäftade västerländska hjälparbetare, FN-representanter, sexturister och all annan otäck samhällskrapyl, då hade khmererna varit i ett betydligt lyckligare läge i dag.” Tja, allt är förstås inte på topp i dagens Kambodja. Men om Pol Pot vore ett alternativ skulle väl valet vara mycket enkelt?

Alla människor behöver i viss utsträckning principer och ideologier. För att orientera sig i omgivningen, för att tro på något. Men vad vi ännu mer behöver är förmågan att se principernas konsekvenser, att ifrågasätta, kritisera och förkasta dem när de förvrängs till grymhet och ondska. Oavsett om ideologierna säger sig komma från himlen, helvetet, höger eller vänster. ”Sista resan till Phnom Penh” och ”Pol Pots leende” fungerar som viktiga påminnelser om detta.

Utsidans betydelse

Man ska inte döma en bok efter omslaget, sägs det. Det kan jag hålla med om. Men i dagens uppmärksamhetsekonomi gäller lite andra regler. För att en bok ska attrahera oss krävs det inte sällan ett passande och på något sätt tilltalande omslag. Ytan är en förlängning av innehållet. Detta känner förlagen förstås till, formgivningen av böcker har blivit mycket bättre de senaste tio åren. Ta bara Modernistas serie med återutgivna Marguerite Duras-titlar, med form av Lars Sundh. Eller Lotta Kühlhorns arbete med Bonniers Panache-serie.

Jag läste nyligen Klas Östergrens ”Gentlemen”. Mitt exemplar är en pocketutgåva på förlaget En Bok För Alla från 1998. Formgivaren har valt att återspegla några av bokens teman på omslaget. Vi ser karaktären Henry Morgans pianospel och jazzintresse gestaltas i form av ett partitur med noter. Okej. Vi ser Henry och berättaren Klas boxningspassion dyka upp som referens på slipsen som den uppklädde gestalten bär på sin button-down-skjorta till den marinblåa kavajen. Men vänta. Är det verkligen så bokens karaktärer kan tänkas klä sig? Knappast. Slips med skojiga mönster (Disney-figurer, tomtar, boxare etc) är helt förbjudet. Inte ens en överförfriskad bilförsäljare på julfest kommer undan med det. Och kavajen tycks vara en nopprig skapelse i bomull från H&M under tidigt 90-tal. Här kan man istället säga om omslaget: Ytan är en förvrängning av innehållet.

När ”Gentlemen” återutgavs i pocket på Bonniers häromåret såg omslaget annorlunda ut. Tonen är solblekt, lite försiktig. En stor boxhandske täcker nästan hela framsidan. Handskarnas snören ser slitna ut. Det ligger en känsla av vintage över omslaget. Man kan undra varför handskarna vilar på ett tygstycke med mönster av grågröna blad, men omslaget förlöjligar åtminstone inte bokens innehåll.

Detta om ytan. Ska jag skriva något om innehållet? Nej. Jo, förresten: läs ”Gentlemen” om du inte gjort det, den är faktiskt så bra som folk säger att den är.

Här har ni 2008

Efter alla årslistor är det dags att plocka fram kristallkula, tarotkortlek och kaffesump. Följande kommer kanske (eller kanske inte) att hända under 2008.

* * *

Vågen av matpornografi ebbar ut. Svenne-käket tar över parmiddagar. Hemmagjord pizza på överbliven julskinka och grönkål blir det nya svarta på bordet. Sajten Tasteline.com stänger ner i ren protest. Jan Myrdal skriver i en vinkrönika att ”franskt fulvin i tetra är det enda du som konsument kan dricka utan att bli blåst av en förmögen vinbonde”. Tidningen Elle Mat & Vin läggs ner. Mat-Tina tar värvning som äppelplockare på Österlen.

* * *

Lasse Lagerbäck tar sitt förnuft till fånga, i startelvan under fotbolls-EM använder han bara spelare som inte nöter bänk i sina klubblag. Chippen Wilhelmsson ingår därför inte i truppen utan surar i sommarhuset på Listerlandet och ser matcherna över ett par starköl på krogen Dagmars i Hällevik. Mattias Asper tittar förbi och försöker värva Chippen till Mjällby AIF.

Sverige går vidare från gruppspelet efter att ha slagit Ryssland och Grekland (som försöker sig på offensiv och underhållande fotboll). Sedan väntar Holland i kvartsfinal och precis som förra gången blir det stryk för våra gossar. Lasse Lagerbäck sitter kvar på sin post.

Spanien gör som vanligt ett förvirrat mästerskap, går inte vidare och landslagsbossen Aragones avgår för andra (eller är det tredje) gången, men gör comeback i augusti då han lovar att ge Raúl en halvtimmes speltid i en kommande träningslandskamp mot Moldavien. Spaniens forward Fernando Torres får i hemmatabloiderna smeknamet El Tejón (Grävlingen), då han i ett nytt försök att gå i bräschen för hårmodet färgar strimmor i svart och vitt längs med kalufsen.

* * *

Kina tar inte en enda medalj under OS i Peking. I Kina sänds för säkerhets skull OS i efterhand och kan därför ersättas av en humorserie där politiker skojar med varandra kring middagsbordet på temat: ”Vore det inte spännande med ett OS i Peking?”

* * *

Jan Guillou skriver en självkritisk krönika i Aftonbladet.

Johan Hakelius skriver på skämt en krönika utan självkritik i Aftonbladet.

Alex Schulmann gör comeback med en ny blogg på Aftonbladet. I all hast råkar han publicera en krönika av Johan Hakelius i eget namn, varefter Aftonbladet stänger ner bloggen med motiveringen att inläggen ”påminner för mycket om andra skribenters texter”.

* * *

iTunes och andra försäljare av digital musik slopar alla konstiga filformat, irriterande spärrar och tveksam användarinformation i filerna. Nu är det rena mp3-filer som gäller. En skiva kostar aldrig mer än 50 spänn digitalt. Microsoft gråter en skvätt, men beslutar sig sedan för att lägga ut en patch som konverterar WMA- till mp3-filer och avinstallerar Windows Media Player från användarens dator.

* * *

Andres Lokko sågar Hot Chips nya skiva med motiveringen ”När jag senast såg Brian Eno sitta på en bänk uppe vid Primrose Hill och prata med sin hund tyckte jag mig höra honom säga att Billy Bragg skulle producera Hot Chips kommande skiva. Nu blev det inte så. Ett rosa moln av önsketänkande skingrades för vinden ovanför mitt huvud och nu är det nog bara en handfull remixer av Burial som kan rädda Hot Chip.”

Andres Lokko tar avstånd från sin famösa Shins-artikel med orden ”jag har alltid varit postmodernist och som sådan borde jag förstått att ingen — ingen — längre är först med något. Dessutom är ‘Garden State’ en vansinnigt överskattad film och varför då bry sig om vem Natalie Portman (av alla) namedroppar i en sådan?”

* * *

Björn Ranelid ger ut boken ”Öppet brev till Maja Lundgren” där han propagerar för rätten att plocka ner folk på jorden inför andra och att bära vulgärt urringade linnen under kavaj. Expressen följer självfallet upp sin tidigare artikel i fejden.

* * *

Februari: Horace Engdahl får ett tips av sin fru Ebba Witt-Brattström om att amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates är ”mycket läsvärd”.
Oktober: Joyce Carol Oates tilldelas Nobelpriset i litteratur.

* * *

Ulf Lundell släpper två trippelboxar med arkivmaterial från konserter då han uppträtt berusad.

* * *

Barack Obama vinner presidentvalet i USA. Monica Lewinsky omfamnar Hillary Clinton med en blomsterkvast och ett ”Grattis!”. Som svar får Lewinsky en dansk skalle. Hillary gör sorti från den politiska arenan och ägnar sig tillsammans med maken Bill åt att skriva deckare under pseudonym.

* * *

Facebook-supporten drabbas av användarstorm efter att någon illvillig person skruvat på inställningarna, vilket medfört att man vara vara inloggad max 14 timmar per dygn och då posta max 3000 meddelanden. DN har en artikel på mittuppslaget med rubriken ”Facebook kränker användaren” tre månader senare.

* * *

Henke Larsson meddelar att han lägger av med fotbollen för att istället fortsätta spela in reklamfilmer för försäkringsbolag.

* * *

Tomas Bodström lobbar för ett lagförslag mot ”ryktesspridning av fiktiv karaktär” i syfte att kunna stoppa blogginlägg som detta.

* * *

Och där tog det faktiskt slut. Andra bloggar om 2008.

Årets böcker 2007

Mina tre viktigaste läsupplevelser av nya böcker på svenska under det gångna året.

W. G. Sebald — ”Saturnus ringar” (Bonniers/Panache)
”Och när jag blickade ner från denna utsiktspost såg jag också labyrinten själv, den ljusa sandjorden, de skarpa konturerna av de mer än manshöga, nu redan nästan nattsvarta häckarna, ett i jämförelse med de irrvägar som jag hade tillryggalagt enkelt mönster som, det visste jag absolut säkert i drömmen, föreställde ett tvärsnitt av min hjärna.”

Essäer och historiska djupdykningar med Sebalds skildring av en fotvandring i England som ram. Inte lättsmält, ofta akademiskt i tonen. Men lika ofta vackert, berusande — och överraskande. Man vet aldrig riktigt var man kommer att hamna när man vänder sida.

Maja Lundgren — ”Myggor och tigrar” (Bonniers)
Roman? Njae. Självbiografisk samtidskildring i dagboksform med bloggkänsla? Mer så. Maja Lundgren gick hårt åt grabbigheten och sexismen som förekommer inom den kulturella ankdammen. Visst bygger en hel del i boken på hennes egna tolkningar av händelser och visst kan — och skall — man diskutera de etiska gränserna för litteraturen, men många försökte döda debatten genom att påstå att Maja Lundgren var labil och paranoid. Så har man alltid sagt om kvinnor som tagit strid mot gubbkotterier och manschauvinister. Och ”Myggor och tigrar” utspelar sig ju faktiskt till största delen i Neapel, i camorra-maffians domäner. Lägger man debatten åt sidan en stund och läser hela ”Myggor och tigrar” inser man att årets mest omdebatterade bok utan tvivel också är den modigaste.

Maud Eduards — ”Kroppspolitik” (Atlas Akademi)
Statsvetarprofessorn Maud Eduards skärskådar hur svensk offentlig politik förhållit sig till kvinnokroppen under de senaste 150 åren. Ämnena är bland annat abort och prostitution. Hur har debatterna sett ut? Varför? Vilka har konsekvenserna blivit? Visst har det hänt en del vad gäller jämställdhet och kvinnans rättigheter. Men. Enligt färsk statistik rapporterad i en artikel i Sydsvenskan har antalet anmälda våldtäkter och andra övergrepp mot kvinnor ökat det senaste året. Maud Eduards bok är en nödvändig historielektion för alla som tror att män och kvinnor lever i samhället på lika villkor.

Andra bloggar om årets böcker 2007, böcker, litteratur.

The Safety of Objects

Vad gjorde du i somras? Lämnade du bort barnen hos svärföräldrarna och rökte crack på semestern? Antagligen inte, men det är exakt vad paret i den inledande berättelsen i amerikanska författarinnan A.M. Homes novellsamling ”The Safety of Objects” gör. A.M. Homes är inte särskilt uppmärksammad i Sverige och ibland undrar jag om det inte beror på att förläggarna anser hennes böcker vara lite för magstarka för vissa läsare. Hon skriver inte böcker man läser med en axelryckning. Karaktärerna sitter ofta fast i tillvarons rävsax, alienerade av jobb, parmiddagshelveten och villakvarterets konventioner. De blir alltmer desperata för att hitta en väg ut ur tomhet och tristess.

Fredagen 26/10 (imorgon) visar SVT2 (23.55) filmatiseringen av just ”The Safety of Objects”. Jag har tänkt se den hur länge som helst, men inte kommit till skott. Filmen har en Short Cuts-liknande struktur, där berättelserna hakar i varandra och ligger en smula omlott. Se på egen risk.

”The Safety of Objects” (trailer)

David Shrigley

Dagen efter att Andres Serrano-utställningen på Kulturen i Lund vandaliserats av pronazister går jag och ser utställningen av Glasgow-mångsysslaren David Shrigley på Malmö Konsthall. Det är en omfattande samling verk som visas. Ofta en smula naivistiska och underfundiga, men aldrig banala eller navelskådande. Shrigleys verk är uppfriskande och bråkar en del med de som föredrar konsten storslagen, allvarlig eller målad i olja (helst porträttlik) och placerad innanför gyllene ram. Vi får hoppas att vandalerna håller sig borta från Shrigley-utställningen — det förekommer ju faktiskt kopulerande myror i järn och en smula provokativa (om man är på väldigt dåligt humör) uppmaningar till okonventionellt leverne. Med mera.

På Shrigleys cv finns bland annat böcker, skivomslag (till exempel för Deerhoof), musik, samlingar med andra artister, musikvideos (Blurs ”Good Song” och Bonnie Prince Billys ”Agnes Queen of Sorrow”). Den gode Pinhead har redan skrivit lite om detta, så läs mer där.

Jag köper med mig Shrigleys bok ”Fel”, översatt till svenska och utgiven redan 1999 på Rudins förlag, som fortfarande har den i lager för en femtiolapp. (De har för övrigt andra Shrigley-böcker också.) ”Fel” vänder upp och ned på uppfattningen om hur en bok skall se ut och vad den skall innehålla. Omslaget har till exempel metakaraktär genom att det förklarar hur det skall designas — men det har inte designats enligt instruktionen. Läsaren kan vidare själv fylla i innehållsförteckningen. Sedan följer en mängd texter och teckningar som ibland retas lite, ibland bjuder in läsaren till deltagande på olika sätt. Man får tänka några varv. Det känns lite bra att ha en sådan Shrigley i bokhyllan, lämplig att plocka fram om man vill skaka om synen på tillvaron och ha jäkligt kul en stund.