Category Archives: Årets skivor 2006

1. Josh Ritter – The Animal Years

his_dog_days.jpg

Josh Ritter får inte guldmedaljen för att han gjort en skiva som är mer nyskapande än The Knife eller mer partaj än Hot Chip. Han får den av helt andra orsaker.

I en tid då det går tretton på dussinet av singer-songwriters sticker Josh Ritter ut. Han kan sin Dylan, men vet att en Dylan inte gör någon sommar. För även om man kan höra spåren av ”den gamle vagabonden” – minus tvättklämman på näsan – är Ritter mycket mer av soliga poplåtar, fast i långsammare tempo. ”The Animal Years” är en skiva som trots sitt påtagliga avstamp i singer-songwriter-traditionen alltså lyckas överraska och variera så att det räcker länge. Produktionen signerad Brian Deck (Modest Mouse m fl) lyfter bygget ytterligare en våning. Här finns allt från popstompiga saker som ”Lillian Egypt” till nervbalsam som ”Idaho”, sista-innan-det-är-dags-att-gå-hem-låtar i stil med ”One More Mouth” och skivans fantastiska avslutning ”Here at the Right Time”.

Textmässigt är han alltid angelägen och finslipad, som i antikrigshymnen, ”Girl in the War”. USA-kritiken är betydligt mer subtil än hos andra, ibland rentav allegorisk och lite svår att hitta. Men den finns där, Ritters besvikelse över ett land han inte längre känner igen.

Sist men inte minst. Jag lärde känna ”The Animal Years” på riktigt i somras. Jag har vaggat och vyssat min lille son till skivan många gånger. Skivan har vuxit till något riktigt stort. Har vaknat med ”In The Dark” i huvudet. Har nynnat dagarna igenom på ”Monster Ballads”. Har gått omkring och mumlat texten till ”Girl in the War” för mig själv.

Mina vänner, detta är ingenting mindre än ett mästerverk.

PS. Eh, hello, Mr. Stephen King … we have at least one thing in common. DS.

www.joshritter.com

Annonser

2 kommentarer

Filed under Årets skivor 2006

2. The Knife – Silent Shout

Knife

Du stränga kärna härskar över berg och cyberdalar.
Frekvensen är en annan nu, de spridda skikten
strålar in mot navet nu, det solitära plöjer sina
käkar genom etern.

Snäckans gravvalv, materialen andas.
Materiens mörker är formlöst.

ur Aase Bergs ”Mörk materia” (Bonniers, 1999)

Januari. Året kunde inte fått en bättre musikstart än det fick genom singelsläppet “Silent Shout”. Jag vandrade hem från en skojfrisk konsert med Suburban Kids With Biblical Names på KB, det var snöstorm, i min iPod dundrade ”Silent Shout”. Så arktisk och mörk att den inte skulle kunna komma från en electrokällare i Düsseldorf eller Berlin utan måste ha skapats av någon som lever betydligt närmare norra polcirkeln. Jag kände rovlystna vildvittror kring mitt frusna huvud.

December. Det tog mig nästan ett år att komma på var jag har sett The Knifes kråknäbbar och det karga ångestridna landskapet förut, var jag känt den post-apokalyptiska stämningen. Men en ovild gissning är att syskonen Dreijer läst Aase Bergs ”Mörk Materia” både en och två gånger. Samma svärta, samma fascination för undergång. Och samma ifrågasättande av kropp och identitet. För i mångt och mycket är hela ”Silent Shout” en Valerie Solanas-hård spark i skrevet på patriarkatet. ”What I need is chemical castrations, hope and godspeed”, heter det t ex i ”Na Na Na”. The Knife bygger en värld där den mörka materian – gubbslemmet? – härskar. Ibland sipprar det in en stråle ljus, det kan vara solen, det kan vara ett lysrör, man vet inte. ”Silent Shout” blir ett elektroniskt kitt mellan dröm och verklighet, där man inte kan vara säker på vilken sida av gränsen man befinner sig. Eller var man vill befinna sig.

Lämna en kommentar

Filed under Årets skivor 2006

3. Spank Rock – YoYoYoYoYo

Att lyssna på hiphoptexter är ibland som att läsa Nöjesguiden eller Vice – är det allvar eller är det ironi? Speglar jargongen tendenser i verkligheten eller skapar den sitt eget universum? Antagligen både och. Man kan gilla eller hata. När det gäller hiphopen är vi väl många som fortsätter dansa trots en prosa som mest påminner om pubertalt våta dagboksdrömmar. Det gäller i högsta grad i fallet Spank Rock. För textmässigt befinner de sig inte många millimeter ovanför den bikinilinje där 2 Live Crew vilade blicken. Rumpfixeringen känns igen från Mystikal och otal andra. Ändå måste man älska Spank Rocks förmåga att skapa ramsprängande mashup-hiphop för morgondagen. Det gnisslar, bultar, spränger och dunkar, du stuffar på dansgolvet från den sekund ”Backyard Betty” visslar igång, du har hejdlöst kul tillsammans med ”Touch Me” och ”Bump” och lugnar dig inte förrän det hostmedicindruckna outrot ”Screwville USA” säger att det är dags att krypa mot utgången. Årets politiskt inkorrekta floorfiller.

www.spankrock.net

Lämna en kommentar

Filed under Årets skivor 2006

4. Hot Chip – The Warning

Pop är roligt. Det vet Hot Chip. Hela ”The Warning” är mogna mäns lekstuga, ett sällsynt lyckat försök att återvända till grunden för hur man skriver poplåt, bryta ner, finsortera, hitta guld och silver, för att sedan legera allt och stöpa om i nya formar. Sockersöta amuletter (titelspåret), hybrider mellan dansgolv och Pet Shop Boys-ballader (”Careful”) och – förstås – ”Look after me”, som är den vackraste ballad du lär höra i år. Hos mer valhänta personer skulle ”Over and Over” och ”No Fit State” kunna förvandlas till lönnfeta bigbeat-historier; frestelsen att låta reptilrytmerna, som ADHD-pockar på uppmärksamhet bakom de citronsorbetisiga syntarna och electroclash-gitarren, dominera ljudbilden måste vara enorm. Men inte här. ”The Warning” är inget annat än ett färgsprakande popfyrverkeri.

Lämna en kommentar

Filed under Årets skivor 2006

5. Midlake – Trials of Van Occupanther

harvestfortheworld

Årets skägg. Årets The Band-reinkarnation, i modern dräkt, med biffigare riff. Adepter och förnyare. Det är lite gå till skogs, skördefest och hårda arbetsdagar i stallet. Man blir definitivt sugen på en flaska organic ale av att höra dem. Det har talats mycket om att Midlake låter 1870-tal, eller om det nu var 1970-tal. Ändå tycker jag att Midlake har ett modernt sound, med massor av finesser och ack ack ack vilka starka poplåtar och fina stämningar de skapar.

Lämna en kommentar

Filed under Årets skivor 2006

6. Flaming Lips – At War With The Mystics

Den galne professorn Wayne Coyne tar Flaming Lips ett steg framåt med årets skiva. Fortfarande gäller pampiga och snygga Beach Boys-pastischer, inte sällan kryddade med svidande kritik mot hemlandet och dess president. En intressant sak med Flaming Lips är klyftan mellan hur text och musik gestaltas. Sitter man och läser lustmordet på Britney och Gwen (“The Sound of Failure”) i texthäftet föreställer man sig helt andra tongångar än det som kan vara Flaming Lips hittills vackraste ögonblick. Överlag är de fina stunderna på ”At War With the Mystics” många. Lyssna en extra gång på Steely Dan-doftande “Mr Ambulance Driver” och avslutande “Goin’ On”.

Lämna en kommentar

Filed under Årets skivor 2006

7. M Ward – Post-War

En fläkt från eran då popmusiken var ung. Grammofonkänsla, knaster. När M Ward gör gårdag till nutid infinner sig ibland känslan av allt är så skört att det kan falla ihop om man blåser på det. Vi hör en lyckad Daniel Johnston-tolkning i ”To Go Home”. ”Rollercoaster” är som en smart Pat Boone-låt tolkad av en långsam bluestrubadur. Och är det inte Yngve Stoor som lirar hawaii-gitarr på ”Neptune’s Net”? Ja, man vet aldrig riktigt vad som är vad på ”Post-War”. Ett litet stilmässigt potpurri, tillräckligt sammanhållet för att inte kännas spretigt. Alltid angeläget.

Lämna en kommentar

Filed under Årets skivor 2006