Category Archives: Böcker

Vägen

vagen

Ni har väl inte missat ”Vägen” av Cormac McCarthy? Nagelbitare om far och son på vandring genom postapokalyptiskt landskap mot kusten, kanske något slags räddning. Ständigt plågas de av kylan, hungern och de mordiska landstrykarna.

Folket med lastbilen hade slagit läger mitt på vägen. De hade gjort upp eld där och förkolnade vedträn låg fastklibbade i den smälta asfalten tillsammans med aska och benrester. Han satte sig på huk och höll handen över asfalten. En svag värme steg upp från den. Han reste sig och tittade längs vägen. Sedan tog han pojken med sig in i skogen. Jag vill att du väntar här, sa han. Jag kommer inte att vara långt borta. Jag kan höra dig om du ropar.

7 kommentarer

Filed under Böcker, Litteratur

Böcker jag vill läsa, men inte har tid att läsa just nu

hemon

Aleksandar Hemon — ”The Lazarus Project”
Hemon har tidigare skrivit två riktigt vassa böcker — ”The Question of Bruno” och ”Nowhere Man” — om identitet, uppbrott och jagets historia. Det finns inget som säger att senaste romanen med två sammanflätade historier om USA-immigranten Lazarus Averbuch skulle göra mig besviken.

Siri Hustvedt — ”The Sorrows of an American”
En favoritförfattare, tillbaka med uppföljaren till succén ”Vad jag älskade” Psykologi, stalking och en djupgrävning i familjens historia. Nå, Norstedts, blir det någon svensk översättning?

Tim Ash — ”Landing Page Optimization”
Å yrkets vägnar. Vad är bra webb? Hur vet man? Användaren är boss. Gå och mät, ut och snacka.

Mircea Cărtărescu — ”En lycklig dag i mitt liv”
Att läsa Cărtărescu är lite som att käka en hallucinogen svamp. Bara mycket mer hälsosamt. Grym kulturgärning av Ellerströms att ge ut en samling med rumänens dikter.

Men vänta … jag har ju faktiskt börjat med Hustvedt …återkommer till boken längre fram.

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Litteratur

Atlas Litterära Tillägg 1/2008

Atlas Litterära Tillägg

Fram med kökskniven. En smula andaktsfullt närmar jag mig första numret av litteraturtidskriften ALT, Atlas Litterära Tillägg, från Atlas förlag. Sprätter upp sidorna i kanterna. Det är samma känsla som när man köper ett aldrig läst exemplar av en äldre bok på ett antikvariat och tänker: här, mellan dessa sidor, ligger något viktigt och hemligt förborgat, bara för mig.

Det ord som bäst kännetecknar ALT är kanske ”dialog”. ALT recenserar inte, nyhetsrapporterar inte, skvallrar inte, indigneras inte. Vi får istället vinterns litteratursnackis, New Yorkers artikel om redaktören Gordon Lishs inflytande på Raymond Carvers noveller, översatt till svenska. Hans Gunnarsson och Viktoria Jäderling kommenterar artikeln och pratar strykningar i manus. Anne Swärd samtalar fritt om skrivprocessen och litteratur med Peter Kihlgård. Intressant, småkul och befriande opretentiöst (för den som nu är rädd för motsaten till sistnämnda adjektiv). Martin Gelin skriver om New Yorks samtida litteraturscen där det mer och mer handlar om vassa armbågar, bedömningar av utkast och money money money i marknadsföringspåsen. Numrets tungviktare är samtalet mellan franske akademiledamoten Pierre Nora och Jonathan Littell, vars uppmärksammade debut snart släpps på svenska med titeln ”De välvilliga”.

ALT känns lite inspirerad av amerikanska The Believer och avslutar även numret med Anneli Jordahls genomgång av vad hon köpt och läst på sistone — analogt med Nick Hornbys liknande artiklar i The Believer.

Alltså. Första numret av ALT bådar mycket gott. Det behövs en utmanare till mainstreamtittarvänliga bokstunder i morgonsofforna, tidningarnas kultursidor och smalsmala tidskrifter som OEI. Något som samtalar med läsaren och som får ta tid på sig. ALT kan mycket väl få den rollen. Jag plockar gärna fram kökskniven igen.

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Litteratur, Recensioner

2 x Kambodja

Under Pol Pot och röda khmerernas regim 1975-79 skulle Kambodja förvandlas till ett klasslöst samhälle, Kambodjas ”År noll”. I praktiken plockade röda khmererna de värsta avarterna från stalinism och maoism; uppskattningsvis 1,7 miljoner människor dog till följd av tvångsarbete, övergrepp, hungersnöd, tortyr — eller genom rena avrättningar. Ett terrorvälde som kallats helvetets stamort på jorden.

Sista resan till Phnom Penh

Den lilla bokcirkel jag är med i hade nyligen ett Kambodja-tema. Det är förvisso ett tag sedan ”Sista resan till Phnom Penh” av Jesper Huor och ”Pol Pots leende” av Peter Fröberg Idling släpptes. Men det är två förbaskat intressanta och på flera sätt läsvärda böcker, som förtjänar all uppmärksamhet. (”Pol Pots leende” kan du dessutom köpa på årets bokrea för en billig peng.) Och så har rättegångarna mot resterna av röda khmerernas toppskikt nyligen inletts.

Böckerna har lite olika utgångspunkt men rör ändå vid varandra. I ”Sista resan till Phnom Penh” söker Jesper Huor efter sanningen om sin far, som försvannn efter att ha återvänt till Kambodja för att ”stödja revolutionen”. Det är en existensiell pageturner, där Jesper Huor osentimentalt berättar historien om sina föräldrar och flikar in med avsnitt ur Kambodjas historia och berättelser om röda khmererna. En nödvändig bok att skriva, kan jag tänka mig. Att våga närma sig den inkapslade smärtan i sin egen själ.

Pol Pots leende

1978 åkte en svensk delegation med medlemmar ur en vänskapsförening till Kambodja, då av röda khmererna omdöpt till ”Demokratiska Kampuchea”. Året därpå publicerade delegationen en omtalad bok (”Kampuchea mellan två krig”) som dokumenterar resan. Bilderna visar människor som ser ut att må bra och kunna äta sig mätta för dagen. Hur var det möjligt att delegationen inte såg spåren av förtryck och övergrepp? Varför avfärdade delegationen rapporter om mord och hungersnöd som propaganda? Om allt detta handlar Peter Fröberg Idlings bok. Han är aldrig förnumstigt efterklok, utan försöker gå till botten med frågorna genom intervjuer med kambodjaner och några av delegationens medlemmar. Han redovisar historiska fakta och använder sig i flera kapitel av rent skönlitterära grepp. Balansen lyckas han alltid hålla; det är inget tvivel om vad som är journalistik, fakta och fiktion. Däremot skulle han kunna vara lite mer journalist när han pratar med de delegationsmedlemmar som låter sig intervjuas. Sakta och utan att anklaga närma sig de svåra frågorna. ”Du säger att ni under resan diskuterade saker ni inte var överens om — Vad var ni inte överens om? Hur såg diskussionerna ut?”

Peter Fröberg Idling lyckas visa att allt inte är så enkelt som det kan verka. Men han får också svårt att dra fram sanningen ur historiens dunkla vrår. Allt kompliceras av att två av delegationens medlemmar inte vill medverka i boken. En var Jan Myrdal, som ständigt hänvisar till saker han tidigare skrivit. Efter att ”Pol Pots leende” gavs ut kommenterade han dock boken i en artikel i Aftonbladet. Det känns minst sagt märkligt att läsa slutklämmen på artikeln: ”Men vad som jag ytterligare bör säga just därför att mediesanningen är så larmande är att jag är övertygad om att om Demokratiska Kampuchea kunnat fortsätta och fullfölja Pol Pots planer på att bygga landet med egen kraft — alltså utan internationella lånehajar och utan så kallad hjälp (alltså utan även Sidabidrag från Sverige) och medhäftade västerländska hjälparbetare, FN-representanter, sexturister och all annan otäck samhällskrapyl, då hade khmererna varit i ett betydligt lyckligare läge i dag.” Tja, allt är förstås inte på topp i dagens Kambodja. Men om Pol Pot vore ett alternativ skulle väl valet vara mycket enkelt?

Alla människor behöver i viss utsträckning principer och ideologier. För att orientera sig i omgivningen, för att tro på något. Men vad vi ännu mer behöver är förmågan att se principernas konsekvenser, att ifrågasätta, kritisera och förkasta dem när de förvrängs till grymhet och ondska. Oavsett om ideologierna säger sig komma från himlen, helvetet, höger eller vänster. ”Sista resan till Phnom Penh” och ”Pol Pots leende” fungerar som viktiga påminnelser om detta.

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Litteratur

Utsidans betydelse

Gentlemen (En Bok För Alla)Gentlemen (Bonniers)

Man ska inte döma en bok efter omslaget, sägs det. Det kan jag hålla med om. Men i dagens uppmärksamhetsekonomi gäller lite andra regler. För att en bok ska attrahera oss krävs det inte sällan ett passande och på något sätt tilltalande omslag. Ytan är en förlängning av innehållet. Detta känner förlagen förstås till, formgivningen av böcker har blivit mycket bättre de senaste tio åren. Ta bara Modernistas serie med återutgivna Marguerite Duras-titlar, med form av Lars Sundh. Eller Lotta Kühlhorns arbete med Bonniers Panache-serie.

Jag läste nyligen Klas Östergrens ”Gentlemen”. Mitt exemplar är en pocketutgåva på förlaget En Bok För Alla från 1998. Formgivaren har valt att återspegla några av bokens teman på omslaget. Vi ser karaktären Henry Morgans pianospel och jazzintresse gestaltas i form av ett partitur med noter. Okej. Vi ser Henry och berättaren Klas boxningspassion dyka upp som referens på slipsen som den uppklädde gestalten bär på sin button-down-skjorta till den marinblåa kavajen. Men vänta. Är det verkligen så bokens karaktärer kan tänkas klä sig? Knappast. Slips med skojiga mönster (Disney-figurer, tomtar, boxare etc) är helt förbjudet. Inte ens en överförfriskad bilförsäljare på julfest kommer undan med det. Och kavajen tycks vara en nopprig skapelse i bomull från H&M under tidigt 90-tal. Här kan man istället säga om omslaget: Ytan är en förvrängning av innehållet.

När ”Gentlemen” återutgavs i pocket på Bonniers häromåret såg omslaget annorlunda ut. Tonen är solblekt, lite försiktig. En stor boxhandske täcker nästan hela framsidan. Handskarnas snören ser slitna ut. Det ligger en känsla av vintage över omslaget. Man kan undra varför handskarna vilar på ett tygstycke med mönster av grågröna blad, men omslaget förlöjligar åtminstone inte bokens innehåll.

Detta om ytan. Ska jag skriva något om innehållet? Nej. Jo, förresten: läs ”Gentlemen” om du inte gjort det, den är faktiskt så bra som folk säger att den är.

2 kommentarer

Filed under Böcker, Form, Litteratur

Årets böcker 2007

Mina tre viktigaste läsupplevelser av nya böcker på svenska under det gångna året.

sebald.jpg

W. G. Sebald — ”Saturnus ringar” (Bonniers/Panache)
”Och när jag blickade ner från denna utsiktspost såg jag också labyrinten själv, den ljusa sandjorden, de skarpa konturerna av de mer än manshöga, nu redan nästan nattsvarta häckarna, ett i jämförelse med de irrvägar som jag hade tillryggalagt enkelt mönster som, det visste jag absolut säkert i drömmen, föreställde ett tvärsnitt av min hjärna.”

Essäer och historiska djupdykningar med Sebalds skildring av en fotvandring i England som ram. Inte lättsmält, ofta akademiskt i tonen. Men lika ofta vackert, berusande — och överraskande. Man vet aldrig riktigt var man kommer att hamna när man vänder sida.

myggor.jpg

Maja Lundgren — ”Myggor och tigrar” (Bonniers)
Roman? Njae. Självbiografisk samtidskildring i dagboksform med bloggkänsla? Mer så. Maja Lundgren gick hårt åt grabbigheten och sexismen som förekommer inom den kulturella ankdammen. Visst bygger en hel del i boken på hennes egna tolkningar av händelser och visst kan — och skall — man diskutera de etiska gränserna för litteraturen, men många försökte döda debatten genom att påstå att Maja Lundgren var labil och paranoid. Så har man alltid sagt om kvinnor som tagit strid mot gubbkotterier och manschauvinister. Och ”Myggor och tigrar” utspelar sig ju faktiskt till största delen i Neapel, i camorra-maffians domäner. Lägger man debatten åt sidan en stund och läser hela ”Myggor och tigrar” inser man att årets mest omdebatterade bok utan tvivel också är den modigaste.

kroppspolitik.jpg

Maud Eduards — ”Kroppspolitik” (Atlas Akademi)
Statsvetarprofessorn Maud Eduards skärskådar hur svensk offentlig politik förhållit sig till kvinnokroppen under de senaste 150 åren. Ämnena är bland annat abort och prostitution. Hur har debatterna sett ut? Varför? Vilka har konsekvenserna blivit? Visst har det hänt en del vad gäller jämställdhet och kvinnans rättigheter. Men. Enligt färsk statistik rapporterad i en artikel i Sydsvenskan har antalet anmälda våldtäkter och andra övergrepp mot kvinnor ökat det senaste året. Maud Eduards bok är en nödvändig historielektion för alla som tror att män och kvinnor lever i samhället på lika villkor.

Andra bloggar om , , .

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Litteratur

The Safety of Objects

A M Homes

Vad gjorde du i somras? Lämnade du bort barnen hos svärföräldrarna och rökte crack på semestern? Antagligen inte, men det är exakt vad paret i den inledande berättelsen i amerikanska författarinnan A.M. Homes novellsamling ”The Safety of Objects” gör. A.M. Homes är inte särskilt uppmärksammad i Sverige och ibland undrar jag om det inte beror på att förläggarna anser hennes böcker vara lite för magstarka för vissa läsare. Hon skriver inte böcker man läser med en axelryckning. Karaktärerna sitter ofta fast i tillvarons rävsax, alienerade av jobb, parmiddagshelveten och villakvarterets konventioner. De blir alltmer desperata för att hitta en väg ut ur tomhet och tristess.

Fredagen 26/10 (imorgon) visar SVT2 (23.55) filmatiseringen av just ”The Safety of Objects”. Jag har tänkt se den hur länge som helst, men inte kommit till skott. Filmen har en Short Cuts-liknande struktur, där berättelserna hakar i varandra och ligger en smula omlott. Se på egen risk.

”The Safety of Objects” (trailer)

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Film, Litteratur