Det bästa som hänt på mycket länge.
Etikettarkiv: Musik
Årets skivor 2011
Preludium: Alla skivor ligger på en Spotify-lista.
1. Tim Hecker — Ravedeath, 1972
Instrumental totalupplevelse. Kyrkor i dimma, soluppgångar på främmande planeter, klanger och spår av nedstörtade änglar. Ambientdrone som blev årets bästa promenadsällskap. En vemodig och underbar resa som aldrig tar slut.
2. Zomby — Dedication
Algoritmgrime? Post-dubstep? Vad vi vet: en stor upplevelse som skakar av liv.
3. Bon Iver — Bon Iver
Ännu ett mästerverk från Justin. Med ”Holocene” som absolut höjdpunkt.
4. Jonathan Johansson — Klagomuren
”Man måste bära sin sorg i armarna / man måste härma dom som orkar / dom som fortsätter ändå.”
5. Gillian Welch — The Harrow and the Harvest
En liten comeback. Exakt så grusvägsdammig countryfolkamericana jag hoppats på.
6. Neon Indian — Era Extraña
Era extra allt av pop. Mexicobördige Alan Palomo spelade in skivan i Finland och den kullkastar definitivt alla fördomar om nordiskt vemod.
7. Ford & Lopatin — Channel Pressure
Två herrar som tycks vara sysselsatta av att göra en nutida remake av Scritti Polittis ”Cupid & Psyche ’85”. Lekfull magi.
8. Africa HiTech — 93 Million Miles
Ett svärdhugg som klyver klubbnatten i två delar: den glittriga och den mörkt introverta. Och man vet inte riktigt var denna mix av UK garage, dubstep och allsköns elektroniska ingredienser hör hemma.
9. PJ Harvey — Let England Shake
Konceptalbum om England under krigsperioder? Nej, det funkar inte i teorin. Men förvånansvärt bra i praktiken.
10. Kurt Vile — Smoke Rings for My Halo
En brygga till Tom Pettys glansdagar. Komplettera med War on Drugs-skivan när denna är sönderlyssnad.
11. Dustin O’Halloran — Lumiere
Neoklassiska stycken för frusna själar.
12. Peaking Lights — 936
Som om King Tubby remixat Beach House. Dubpop genom ett Instagram-filter.
13. Stalley — Lincoln Way Nights
Ohio-sonen gjorde årets hiphop. Hård konkurrens av Z-Ro, Big K.R.I.T. och Shabazz Palaces.
14. Kate Bush — 50 Words for Snow
Vi fick förstås vänta alldeles för länge på en temaplatta om snö. Nej, det finns inte många som kan hålla balansen vid patetikens avgrund lika elegant och hjärtskärande vackert som Kate Bush.
15. SBTRKT — SBTRKT
I kategorin ”hemlig man från London som gör klubbmusik” utmärker SBTRKT sig främst genom en blandning av glättiga houselån och pitchade slingor som utmanar städ och stigbyglar. Fin gästlista, med bland annat Little Dragon i ”Wildfire”.
Icke att förglömma
War on Drugs, Oneohtrix Point Never, Mattias Alkberg, Real Estate, Fatoumata Diawara, Korallreven, James Blake, Pictureplane, Deportees, Tom Waits, M83, Feist, My Morning Jacket, Kronos Quartet and Steve Reich, Panda Bear, Hard Mix
Under Musik
FM-pärlor: Scandal
Ibland (men inte särskilt ofta) undrar jag varför Roxette egentligen lät som de lät. Jag menar, hur fick Per och Marie idéerna till yeah-yeah-yeah-intron, stabbigt komp och det där typiska jag-försöker-starta-en-gräsklippare-ljudet från Gessles gura? Roxette kan ha lyssnat på Scandal, som var ärkestora västerut i början av 80-talet. Jon Bon Jovi (agh!) var ett kort tag med på gitarr i bandet. Men det är om sångerskan Patty Smyth (”Not to be confused with Patti Smith”, som det står i Wikipedia) det mesta handlat. Patty Smyth hade ett rivjärn till röst. Gick solo efter att Scandal splittrats, hade hits med bland annat ”Never Enough” och Don Henley-duetten ”Sometimes Love Just Ain’t Enough”. Legenden förtäljer att hon fick erbjudandet om att ta över mikrofonen efter David Lee Roth i Van Halen, men avböjde, varefter jobbet gick till Sammy Hagar.
Ska vi ägna oss åt lite mer skvallerjournalistik är det på sin plats att nämna att Patty Smyth är gift med tennislegenden John McEnroe.
Nåväl. Scandal har återförenats och ska ut och turnera. Antagligen mest för nostalgiker och de närmast sörjande. Ja, Per Gessle lär förstås stå långt fram och spetsa öronen. Själv hoppas jag främst på att Patty återupplivar den sockervaddsfrisyr som skymtas i videon till ”The Warrior”.
anfang 