Category Archives: Skivor

The Ruby Suns

Ruby Suns

Blir nyazeeländska The Ruby Suns årets Panda Bear? På nysläppta skivan ”Sea Lion” finns ju flera spår där det är omöjligt att inte tänka på fjolårets bästa. Självfallet referenser till Beach Boys. Starka refränger. Arrangemangen. Vindarna från Söderhavet blåser in — och här rycker de faktiskt lite kraftigare i kinden, låtar som ”Tane Mahuta” och ”Blue Pengiun” känns nästan som om de vore inspelade tillsammans med lokala musiker på en liten ö i Polynesien.

Det är uppsluppet, det är finessrikt. Ibland doftar det modern flowerpower i god Caribou-anda. Och spår som ”Oh Mojave” och nämnda ”Tane Mahuta” är onekligen friska fläktar en grå musikdag, men fungerar nog allra bäst för lyssnare som snöat in på Paul Simons etnofärgade skivor. Det är i ”Kenya Dig It?”, plattans bästa, samt första hälften av avslutande ”Morning Sun” (innan den spricker upp i trivsam New Order-pop) jag tänker mest på Panda Bear.

The Ruby Suns är inte så pjåkiga, men som helhet håller skivan inte riktigt, den blir lite för slätstruken emellanåt. Mer intressant i teorin än i praktiken. Som ni redan förstått: några riktiga pandabjörnar är The Ruby Suns inte.

Video: ”Tane Mahuta”


Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Recensioner, Skivor

Kelley Polar

Det har varit en underbar vecka. De senaste dagarna har jag vaknat med ljuv musik inne i huvudet. ”Chrysanthemum” av Kelley Polar. Det känns som om blommorna öppnar sig mot soluppgången, trastar glider över en molnfri himmel och det står en kopp nybryggt starkt kaffe bredvid sängen så att det blir en fantastisk upplevelse att stiga upp. Kanske är det en rädsla i mitt undermedvetna som hjälper till: den bisarra texten handlar om att döda människor som sover och odla krysantemum ur deras skallar. Rör det sig månne om Kelley Polars inlägg i miljödebatten?

Kelley Polar

Kelley Polar är skolad musiker (piano, violin med mera), född i Kroatien, son till amerikanska diplomatföräldrar och numera bosatt på östkusten i USA. Han har tidigare fixat stråkar till Metro Area och gett ut skivor med sin orkester Kelley Polar Quartet. Hans första skiva i eget namn var ”Love Songs of the Hanging Gardens”, i fjol kom ”Chrysanthemum EP” och nu är han aktuell med uppföljaren ”I Need You To Hold On While the Sky Is Falling”, en otroligt snygg titel som bara den skvallrar om att vi har att göra med pop i diamantklass.

Försiktigt, fjäderlätt och luftigt. Jag tänker på Phoenix och Prefab Sprout — men Kelley Polar är ju så mycket mer. Det är till exempel knappast förvånande att han har lyssnat på en avantgardist som Thomas Dolby. Kelley Polar bänder och trycker, försöker ständigt vidga begreppet popmusik. Jag tycker inte att etiketten ”experimentell” säger så mycket, så låt mig istället påstå: Kelley Polar tar en lite krokigare väg in till popmusikens hjärta. Det är en väg som kantas av vocoderinslag, behagliga röstlekar (ah-ah-ah-aha-ah och nonononono-nonononono och så vidare), smakfulla stråkarrangemang och syntslingor som leker tittut bakom trummaskinerna. När Kelley fyra minuter in i ”Sea of Sine Waves” går upp i falsett blir jag alldeles … lycklig. Vi kan kalla det hela rymdpopdisco, om det nu går att sätta en etikett på musik av detta slag.

Våren kommer extra tidigt i år. Och den blir lite vackrare med draghjälp av Kelley Polar och ”I Need You To Hold On While the Sky Is Falling”.

Lyssna på hela skivan via Kelley Polars hemsida.

Och kolla absolut in den fina videon till ”Chrysanthemum”:


Lämna en kommentar

Filed under Musik, Recensioner, Skivor

Xiu Xiu — Women as Lovers

Xiu Xiu

Ibland tänker jag att Xiu Xiu är ett band som kan hjälpa alla som skadar sig själva. Nej, jag skojar inte, för jag tycker inte att man ska skoja om människor som skär sig i armarna. Men Xiu Xius musik och texter borde kunna fungera som terapi, en lindring, ett renande bad för själen. När man tar sig in i deras landskap av rakbladsgitarrer (sic) och högt pitchade tinnitusframkallande syntar, deras nerverna-utanpå-kroppen-texter om masochism och brustna hjärtan, ja då känns det efter en stund paradoxalt nog ganska … skönt. Xiu Xius material är egentligen mer förtröstansfullt än vad man kan tro om man ger dem för lite uppmärksamhet eller redan slutat läsa denna text. Och tittar man på Xiu Xius hemsida verkar de onekligen ha en stor portion humor.

Det händer alltid mycket kring Xiu Xiu. I fjol fick vi ”Remixed & Covered” där andra artister gjorde remixer och tolkningar av Xiu Xiu-låtar — ett projekt som tyvärr var mer intressant i teorin än i praktiken. Men vi fick även en finfin bok-plus-cd i form av ”The Polaroid Project”, där turnémanagern och fotografen David Horvitz dokumenterade bandet ”on the road”.

Nu har nya Xiu Xiu-skivan ”Women as Lovers” anlänt och det är naturligtvis spännande att se vad Jamie Stewart & Co ska utsätta oss för denna gång. Faktum är att Xiu Xiu är sig ganska lika. Ibland är materialet vadderat med bomull i kanterna, ibland känns det som att krama en nyslipad sågklinga. Det är jazzigare på sina håll, exempelvis i snygga ”I Do What I Want, When I Want” komplett med saxofonbröl och allt. Och ”No Friend Oh!” skulle kunna vara ett gästspel av ett poppigare Battles om det inte varit för Jamies omisskänsliga stämma. Michael Gira från Swans och Angels of Light gästar på ”Under Pressure”, en halvlyckad tagning av Queen och Bowies 80-talsdänga (som ju även samplades av, ähum, Vanilla Ice).

Även om ljudbilden hos Xiu Xiu kan vara kärv och taggig är de riktigt bra på att skriva de där balladerna som man vill spela på väldigt hög volym i ett mörkt rum medan man ligger på sängen och stirrar upp i taket. Här heter de bästa spåren i den genren ”Black Keyboard” och ”Gayle Lynn”. Vi bjuds också på poprökare som ”Puff and Bunny” (typisk Xiu Xiu-titel) och ”White Nerd”, som är bra ingångar om man inte har koll på bandet sedan tidigare.

Först tyckte jag inte att ”Women as Lovers” kändes så stark som Xiu Xius senaste skivor ”Fabulous Muscles” och ”The Air Force”. Men nu säger jag: de har gjort det igen. Terapi eller ljudupplevelse? Både och? Du väljer.

Xiu Xiu — FTW.mp3 (högerklicka, Spara som)
Xiu Xiu — I Do What I Want, When I Want.mp3 (högerklicka, Spara som)

Video: ”I Do What I Want, When I Want”


Lämna en kommentar

Filed under Musik, Skivor

Magnetic Fields — Distortion

Magnetic Fields - Distortion

Om jag får frågan ”Vilken skiva skulle du ta med till en öde ö?” svarar jag sannolikt ”69 Love Songs” med Magnetic Fields. Denna tre-skivor-i-en innehåller det mesta man kan önska sig av modern popmusik. Och texterna är ju lagom intellektuellt crazy för att man skall kunna gå omkring och klura på dem medan man letar efter mat och dryck på den där öde ön.

På förra skivan, 2004 års ”i”, fick Magnetic Fields med ”I Thought You Were My Boyfriend” till en brottarhit i indievärlden och skivan innehåller onekligen några av deras bästa stunder. Samtidigt fanns oroande tendenser i form av struttiga och pellejönsiga ”In an Operetta” och jag var nog inte ensam om att frukta att Stephen Merritt inför en uppföljare skulle snöa in totalt på operetter och andra stickspår. Jag kan ha förståelse för den konstnärliga lockelsen i sådana utflykter, men är ändå tacksam för att Magnetic Fields på nya ”Distortion” valde att göra det de är bäst på — solstrålande smart popmusik i rakt nedstigande led från Beach Boys, Beatles och diverse Phil Spector-producerade konstellationer.

Nu kan en viss utveckling ändå skönjas, främst i produktionen. Ibland låter det som om mastertejperna sänkts ner i ett syrabad, ibland som om studiofönstret varit öppet och släppt in ljudet av plåtslagande, hammarslammer och rasslande armeringsjärn från en byggarbetsplats. ”Distortion” är alltså en väl vald skivtitel.

Stephen Merritt hade helt rätt när han insåg att hans röst inte är ”pop enough” för vissa låtar, han har ju en tendens att framstå som en muttrande surpuppa om det vill sig illa. I ”Mr. Mistletoe” låter han mest seg och uttråkad, men i ”Old Fools” och ”Too Drunk To Dream” är de vokala insatserna utmärkta. Fast det som glädjer mig allra mest är att Shirley Simms som medverkade på ”69 Love Songs” är tillbaka bakom mikrofonen på de allra starkaste spåren, till exempel ”California Girls” och ”The Nun’s Litany”, som inte lär göra någon besviken.

Sammantaget visar ”Distortion” att Magnetic Fields i högsta grad är att räkna med. Operetterna ska de även i framtiden hålla sig borta från.

PS. Provlyssna enklast via Magnetic Fields MySpace-sida. DS.

4 kommentarer

Filed under Musik, Recensioner, Skivor

Årets skivor 2007

Panda Bear

1. Panda Bear — ”Person Pitch”
Den svenska sommaren regnade bort, byhålor dränktes i vatten, folk paddlade kanot till jobbet. Men hos Panda Bear — Noah Lennox från Animal Collective — var det alltid solsken, 32 grader i skuggan, glittrande vågor och palmblad som kittlade varandra i vinden. Panda Bear blandade Beach Boys-hymner med krautiga syntar och dundrande trummor så att det låg ett långt och vemodigt ”Aloha” över hela skivan, som ett vykort från en solnedgång över Hawaii, med tumavtryck som luktade en perfekt blandad piña colada. Och ”Person Pitch” växte till ett magiskt soundtrack till hela 2007.

Le Loup

2. Le Loup — ”The Throne of The Third Heaven of The Nations’ Millennium General Assembly”
Åttahövdade Le Loup från Washington, DC, imponerade starkt med sin debut. Ibland går tankarna till Sufjan Stevens när jag hör ”Throne of The Third Heaven …”, men Le Loup är sig själva nog. Frontmannen Sam Simkoff har insett att banjo och trummaskiner är en väldigt lyckad kombination. Le Loups episkt färgade sånger bjöd på årets mest storslagna och vackra vemod.

Chromatics

3. Chromatics — ”Night Drive / IV”
Chromatics nattliga och suggestiva pop är sockrad med neonfärgad italodisco och Saint Etienne-harmonier. De tycktes komma från ingenstans (vilket i detta fall betyder Portland, Oregon, USA) med en packe turné-CD-R i ryggsäckarna och stal uppmärksamhet på ett otal mp3-bloggar. Ett bra bevis på bloggarnas förmåga att lyfta fram mindre band idag. Och samtidigt ett bevis på att musikalisk kvalitet aldrig har fel.

Windmill

4. Windmill — ”Puddle City Racing Lights”
Windmill var det imaginära mötet mellan en pianobaserad Johanna Newsom och Flaming Lips i deras mer tillbakalutade stunder. Matt Dillons sånger är dramatiska och storslagna, för att i nästa sekund växla över till det lågmälda och intima. Popbaletter för tesörplande finsmakare.

Linda Thompson

5. Linda Thompson — ”Versatile Heart”
Gästerna trängdes i studion när folkdrottningen Linda Thompson spelade in första skivan på fem år. Rufus och Anthony körade, dottern Kamila bidrog med fantastiska ”Nice Cars”. Linda skrev några nummer tillsammans med sonen Teddy och valde dessutom omsorgsfullt covermaterial ur musikhistorien. Så fick vi exempelvis en briljant, andlös tagning av Tom Waits ”Day After Tomorrow”.

Blonde Redhead

6. Blonde Redhead — ”23”
Urbant är ordet, jag minns inte när jag senast hörde en skiva som låter så mycket storstad. Blonde Redheads ”23” är en lång taxiresa nedför Manhattan en mörk höstkväll medan regndropparna faller mjukt mot rutan. Verkligheten och staden susar förbi utanför medan man drömmer sig bort i sällskap med förstklassiga poprökare som ”Spring And By Summer Fall” och lugna, bitterljuva saker som ”The Dress”.

The Sea And Cake

7. The Sea and Cake — ”Everybody”
Sam Prekop & Co i Chicago-baserade The Sea and Cake är riktiga oldboys ute på den postrock-gren som flörtar med somrig pop och gärna lånar element från jazz och brasiliansk bossa. Det riktiga genombrottet borde komma med ”Everybody” där allting strålar samman till en fulländad helhet.

Battles

8. Battles — ”Mirrored”
Battles slog sönder matterocken och blandade upp med jazzackord och allsköns finessrika inslag. ”Mirrored” är futuristisk rock’n’roll och en av årets mest spännande upplevelser. Bjällerklanget ungefär sex minuter in i ”Tonto” är en ren bonus inför julen.

Deerhoof

9. Deerhoof — ”Friend Opportunity”
Deerhoof må vara veteraner, men har ändå mer leklusta än många av de band bestående av finniga 18-åringar som varje månad hajpas av NME. ”Friend Opportunity” är en färgsprakande konfettiregnande popresa, från första ackordet i inledande ”The Perfect Me”. Omslag av David Shrigley.

MIA

10. M.I.A. — ”Kala”
Kattguld och diamanter — båda delar är lika mycket värda. M.I.A. blandade på uppföljaren till ”Arular” högt och lågt. Bollywood-stycken, Clash-samplingar, pistolskott och oxtunga hiphop-rytmer, så att man inte vet vad som väntar nästa sekund. Ett spår som ”Jimmy” kändes som en upphottad version av Baccaras ”Yes Sir I Can Boogie”. Och det funkade hur fint som helst.

Twilight Sad

11. Twilight Sad — ”Fourteen Autumns and Fifteen Winters”
Med gitarrmattor á la Mogwai, melankoli i Arab Straps skola och ett knippe urstarka låtar flyttade The Twilight Sad in i mångas hjärtan. Sällan har skotska låtit så vackert som när James Graham rotvälskar orden ur strupen. Extra plus för de snygga låttitlarna.

The Field

12. The Field — ”From Here We Go Sublime”
Ingen annanstans hördes som hos The Field så vacker och förförisk elektronisk musik under 2007. Mjukt i kanterna med en stänk av balearica, ibland är det som om Embassy gjort en technoskiva producerad av Studio. ”From Here We Go Sublime” äter sig in i kropp och själ. Och det går inte att få nog. Bara att gratulera Sverige till ännu ett geni — Axel Willner — bakom maskinerna.

Caribou

13. Caribou — ”Andorra”
Dan Snaith och hans Strawberry Fields-electronica fortsätter segertåget genom indievärlden. Strawberry Fields? Jo, ofta låter det faktiskt som om Caribou gör varianter på Beatles klassiska popstycke med fräscha idéer i sinnet. Och samtidigt behåller den psykedeliska känslan och förkärleken för blomsterprunkande popmusik.

Liars

14. Liars — ”Liars”
Ibland lät det som om Animal Collective snöat in på The Stooges, ibland som om bröderna Reid skjutit liv i Jesus and The Mary Chain för ett par intensiva nummer med taggtrådsgitarrerna. Liars gjorde sin hittills rakaste skiva, men skämde samtidigt bort oss med softrockiga saker som ”Sailing To Byzantium” och psalmlika ”Protection” där en saftig orgel ger skivan en stämningsfull avslutning och visar på Liars bredd i registret.

Of Montreal

15. Of Montreal — ”Hissing Fauna, Are You the Destroyer?”
ABBA möter Neutral Milk Hotel i en dragshow som får The Ark att framstå som näpna korgossar. Of Montreal och frontmannen Kevin Barnes texter har dock ett djup bortom den småknasiga ytan. Ty aldrig förr har vi fått oss serverade sådana mörka sanningar om hur en flytt till Norge kan förändra livet.

Bubblare
Burial, Band of Horses, Tegan & Sara, Feist, No Age, Robert Wyatt, Radical Face, Radiohead, The National

Andra bloggar om årets skivor 2007, årets skivor, skivor, musik

6 kommentarer

Filed under Årets skivor 2007, Musik, Skivor