Category Archives: Konsert

En afton med Blondie, Debaser Malmö 27/2

Blondie

Det finns nog inte många fyrtioåringar som aldrig dansat loss till Blondies paradnummer ”Heart of Glass” på klassfester och kräftskivor i sin ungdom. Blondie — med Debbie Harry i spetsen — var under tidiga 80-talet ett riktigt stort band. Och intresset håller i sig även bland folk kring tjugonånting idag, inte minst för att många samtida band förvaltar Blondies sound och estetik på olika sätt. När Debaser arrangerar hyllningskvällen ”En afton med Blondie” är det utsålt, precis som det varit under de tidigare aftnarna med teman kring bland andra Joni Mitchell och Dusty Springfield.

Kvällens dokumentärfilm är Matt O’Caseys ”One Way or Another”. Det är som att stå upp på bio, med rockkänsla, trångt och man får emellanåt sträcka på sig för att kunna se filmen. Helt i sin ordning, förstås. Filmen är en resa genom Blondies karriär — från hårt slit till listettor och vidare in i det drogmissbruk som alltför ofta blir en konsekvens av framgångar och hårt turnerande. Men det är intressant att höra Mike Chapman (som producerade mästerverket ”Parallell Lines”) berätta om sina idéer och hur han styrde soundet så att ”Heart of Glass” blev vad den faktiskt blev. De åldrade Blondie-medlemmarna medverkar i samtal om kontraktstrider, droger med mera. Plus att vi får en del sekvenser från turnélivet. Vilket såklart bidrar till att stärka känslan av autenticitet, men också är en påminnelse om att varje sak har sin tid och att Blondie idag är en skugga av sitt forna jag.

Moto Boy är först ut bakom mikrofonen när kvällens band — tajt och med handplockade medlemmar som Magnus Svenningsson från Cardigans — drar igång coverparaden. Det känns ganska logiskt att Moto Boy (mycket stilig med ett slags silverglänsande sjal kring halsen) gör en androgyn variant av ”Heart of Glass”. Smågalet och mer än okej, om än inte fantastiskt. Istället är det Cecilia Nordlund (från Souls och Monkeystrikes) som överraskar i ”Rip Her to Shreds”. Hon är alltid värd att se och höra, ikväll är energin på topp och hennes vokala insatser och scenutspel får det faktiskt att kännas som om Debbie är närvarande. Även Helena Josefsson gör en klanderfri insats i bitska ”One Way or Another” från ”Parallell Lines”.

Coverband brukar inte stå högt i kurs, men under kvällen inser jag att med rätt bandmedlemmar och attityd fungerar det fint. Det jag saknade mest var egentligen Henrik Berggren och Broder Daniel. De, om några, har fört arvet från Blondie vidare på ett eget sätt. I mina drömmar skulle de gjort en fantastisk tolkning av ”Union City Blue”, min absoluta favoritlåt med Blondie. Men vad fanken — man kan ju inte få allt.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Konsert, Musik, Recensioner

Liars, Debaser Malmö, 6/11

Det råder Lynch-stämning på Debaser när australiska förbandet HTRK står på scen. Ljuset skiftar mellan lila och rosa, HTRK:s musik är en smula surrealistisk, som dragen ur mardrömmarnas rike och nu utringlad i den glest befolkade lokalen. Det är tomt framför scenen, publiken håller sig i skuggorna. Ja, det känns som om vi tagit plats i en David Lynch-film och vi väntar bara på att en dvärg skall dansa genom lokalen och prata baklänges eller att Dennis Hopper skall träda fram ur skuggorna och inhalera sinnesutvidgande gas ur tuber. Vilket förstås inte inträffar.

HTRK:s sound är hårt och atmosfäriskt, med ett tydligt eget uttryck. De lånar lite 60-talspsykadelika och kryddar med taggiga gitarrer, trummaskiner och sångerskans hårda, dompterande maraccasslag mot pukan. Tempot är nedskruvat, nästan slow motion. Det blir ganska segt efter en stund och jag får känslan av att just så här skulle det låta om Patti Smith fått i sig alldeles för mycket nedåttjack när hon spelade in ”Easter”.

Liar

När Liars äntrar scenen händer det något. Eller rättare sagt — det händer väldigt mycket. Liars går på knock direkt, det är en magnifik öppning full av uppsluppen energi och ett tajt, hårt driv i framförandet. Publiken drar sig mot scenen, några börjar tokdansa. Det var det här vi behövde efter HTRK:s inledning. Trummisen Julian Gross (klädd i neonrosa regnjacka) bjuder på ett imponerande sväng med stockarna, faktum är att det var ett tag sedan jag såg ett band där det är så uppenbart vad batteristen betyder för helheten. Följaktligen är det också i spåren från förra skivan, ”Drum’s Not Dead” som Liars kommer till sin rätt på allvar, medan de rakare ”Freak Out” och ”Plaster Casts of Everything” från nya skivan faktiskt känns lite blekare, kanske beroende på att ljudmixningen tycks vara optimerad för de trumintensiva spåren där sångaren Angus Andrew också får leva ut sin danskåta scenpersonlighet.

Det är lite märkligt att ett så pass hyllat och hajpat band som Liars inte drar mer än drygt 150 personer. Men vi som var på plats fick i alla fall se och höra en grådaskig tisdagkväll i november förvandlas till en rusig, smågalen och intensiv afton. Trumman är inte död, om någon nu trodde det.

1 kommentar

Filed under Konsert, Musik