Du stränga kärna härskar över berg och cyberdalar.
Frekvensen är en annan nu, de spridda skikten
strålar in mot navet nu, det solitära plöjer sina
käkar genom etern.
Snäckans gravvalv, materialen andas.
Materiens mörker är formlöst.
ur Aase Bergs ”Mörk materia” (Bonniers, 1999)
Januari. Året kunde inte fått en bättre musikstart än det fick genom singelsläppet “Silent Shout”. Jag vandrade hem från en skojfrisk konsert med Suburban Kids With Biblical Names på KB, det var snöstorm, i min iPod dundrade ”Silent Shout”. Så arktisk och mörk att den inte skulle kunna komma från en electrokällare i Düsseldorf eller Berlin utan måste ha skapats av någon som lever betydligt närmare norra polcirkeln. Jag kände rovlystna vildvittror kring mitt frusna huvud.
December. Det tog mig nästan ett år att komma på var jag har sett The Knifes kråknäbbar och det karga ångestridna landskapet förut, var jag känt den post-apokalyptiska stämningen. Men en ovild gissning är att syskonen Dreijer läst Aase Bergs ”Mörk Materia” både en och två gånger. Samma svärta, samma fascination för undergång. Och samma ifrågasättande av kropp och identitet. För i mångt och mycket är hela ”Silent Shout” en Valerie Solanas-hård spark i skrevet på patriarkatet. ”What I need is chemical castrations, hope and godspeed”, heter det t ex i ”Na Na Na”. The Knife bygger en värld där den mörka materian – gubbslemmet? – härskar. Ibland sipprar det in en stråle ljus, det kan vara solen, det kan vara ett lysrör, man vet inte. ”Silent Shout” blir ett elektroniskt kitt mellan dröm och verklighet, där man inte kan vara säker på vilken sida av gränsen man befinner sig. Eller var man vill befinna sig.
anfang 