Josh Ritter får inte guldmedaljen för att han gjort en skiva som är mer nyskapande än The Knife eller mer partaj än Hot Chip. Han får den av helt andra orsaker.
I en tid då det går tretton på dussinet av singer-songwriters sticker Josh Ritter ut. Han kan sin Dylan, men vet att en Dylan inte gör någon sommar. För även om man kan höra spåren av ”den gamle vagabonden” – minus tvättklämman på näsan – är Ritter mycket mer av soliga poplåtar, fast i långsammare tempo. ”The Animal Years” är en skiva som trots sitt påtagliga avstamp i singer-songwriter-traditionen alltså lyckas överraska och variera så att det räcker länge. Produktionen signerad Brian Deck (Modest Mouse m fl) lyfter bygget ytterligare en våning. Här finns allt från popstompiga saker som ”Lillian Egypt” till nervbalsam som ”Idaho”, sista-innan-det-är-dags-att-gå-hem-låtar i stil med ”One More Mouth” och skivans fantastiska avslutning ”Here at the Right Time”.
Textmässigt är han alltid angelägen och finslipad, som i antikrigshymnen, ”Girl in the War”. USA-kritiken är betydligt mer subtil än hos andra, ibland rentav allegorisk och lite svår att hitta. Men den finns där, Ritters besvikelse över ett land han inte längre känner igen.
Sist men inte minst. Jag lärde känna ”The Animal Years” på riktigt i somras. Jag har vaggat och vyssat min lille son till skivan många gånger. Skivan har vuxit till något riktigt stort. Har vaknat med ”In The Dark” i huvudet. Har nynnat dagarna igenom på ”Monster Ballads”. Har gått omkring och mumlat texten till ”Girl in the War” för mig själv.
Mina vänner, detta är ingenting mindre än ett mästerverk.
PS. Eh, hello, Mr. Stephen King … we have at least one thing in common. DS.
anfang 
Tack för bra lista. Enda nackdelen med den är att den får mig att känna mig gammal och out-of-touch. Ska dock utforska innehållet. Hoppas skivorna finns utgivna i LP-format…
Ping: Brev till Josh Ritter « anfang