Indiefarfar himself, forne Guided By Voices-frontmannen Robert Pollard, har förmodligen skrivit fler femstjärniga poplåtar än Lennon och McCartney gjort. Jag håller trippeln ”Alien Lanes”, ”Bee Thousand” och ”Under the Bushes, Under the Stars” för något av det bästa som spelats in (även om ”Alien Lanes” har sina svackor). (Man skall inte heller glömma att Tobin Sprout var med och skrev några av de största fullträffarna, till exempel ”Hot Freaks” från ”Bee Thousand”.)
Det brukar komma ungefär tre nya skivor från Pollard om året, så det är lite svårt att hänga med i svängarna. När du äter frukost skriver han en handfull låtar. Ungefär så. Förra året innebar en liten avstickare från solokvisten, då Pollard lierade sig med Tommy Keene i projektet Keene Brothers, som på ”Blues and Boogie Shoes” levererade ett par solstänkta popdängor, men där helheten föll på att det blev lite för mycket, ja, blues och boogie.
Nu är ”Dr Robert” tillbaka på egen hand med ”Silverfish Trivia”. Burkigt lo-fi-ljud och gnisslande gitarrer lyser oftast med sin frånvaro, men naturligtvis är det inte överproducerat, bara lite mjukare i kanterna. Precis som på ”Bee Thousand” är det inte sällan så mycket höst och vemod över soundet att jag ser löven långsamt bli gula röda bruna, dingla ner mot marken, dansa ett par steg i vinden och sedan lägga sig stilla. Där vill jag stå, med ryggen mot ett träd, och förtrollas av Pollards regntunga pop.
Robert Pollard – Circle Saw Boys Club.mp3
anfang 
Blir lite matt av alla namn jag känner till, nästan känner till, tycker om och aldrig hört talas om….men kul att läsa är det….din tur att bli matt av min halva historia?…
http://teveombudsmannen.blogg.se
Pollard är lite Dr. Jekyll & Mr. Hyde, får jag intrycket av. Den där konsertskivan som i princip bara är mellanscnack och verbala överfall på publik eller andra, till exempel.
Själv gillade jag Blues & Boogie Shoes skarpt.
Skönt med någon som fortfarande öser ur sig skivor utan att tänka speciellt mycket på marknadsföring eller mediastrategi. Ung i sinnet, på nåt vis.
Jag gillade Normal Happiness som kom förra året, om jag minns rätt. Den hade åtminstone ett knippe bra låtar. (Det var ett tag sen jag lyssnade på den.)
”Skönt med någon som fortfarande öser ur sig skivor utan att tänka speciellt mycket på marknadsföring eller mediastrategi”, det håller jag absolut med om. Det är något tokigt över en del Pollard-saker. Och tokar behövs ju alltid.
Två favvolåtar med Keene Brothers är ”Beuty of the Draft” och ”Death of the Party”. Sedan är ju GBV-aktiga ”Evil vs Evil” rätt härlig den med.
Nu när sommaren närmar sig är det för övrigt dags att lägga på Tommy Keenes gamla EP, ”Sleeping on a Rollercoaster”, fintfintfint i solen eller bilen.
Den nya är jämn och så eller? De där tre GBV-plattorna är även mina favoritskivor med dem, får kolla in nya soloskivan.
Jepp, ”Silverfish Trivia” känns som en jämn skiva, så kolla in.
Äsch detta tjat om Under The Bushes! Bee Thousand och Alien Lanes, visst, men som tredje alternativ slår Vampire On Titus, Isolation Drills och Do The Collapse betydligt hårdare på GbV-trumman! För övrigt anser jag att Tobin Sprout borde helgonförklaras.