Nuläge vecka 24

Allen Toussaint: ”The Bright Mississippi” (album): Recensionen av skivan i Sonic #46 måste ha varit något av det sista Lennart Persson skrev innan han lämnade världen, alldeles för tidigt. Det är en sådan där recension som fick mig att kolla upp skivan. Legenden Toussaints jazzplatta, producerad av Joe Henry, har blivit ett god vän tidiga morgnar. New Orleans i vardagsrummet. Finns på Spotify.

Roy Loney (artist): Apropå Lennart Persson skriver Sven Lindström om hans betydelse för musikjournalistiken. Lindström nämner bland annat Roy Loney, en gång i Flamin’ Groovies, och jag insåg att jag pinsamt nog helt missat Loneys sologrejer. Här i en fantastisk tagning från 1979 av ”Born To Be a Fool”:


The Field — “Everybody’s Got To Learn Sometimes” (albumspår): När jag var ganska liten körde Trazan och Banarne (!) Korgis original av låten i sitt morgonprogram. Nu kan jag åter lyssna på en uppfräshad tolkning av låten med gott samvete. Genialiskt av Axel Willner.

Woods — ”Songs of Shame” (album): Sommarens bästa vintagepop.

Inför Depeche

Valet är mycket svårt. Ta sig iväg till en lokal för att se Manchester U vs Arsenal i Champions League. Eller gå till annan lokal och kolla in vad som händer under ”En afton med Depeche Mode”. Det blir det senare. Musik slår oftast, men inte alltid, fotboll.

Uppvärmning med ”Everything Counts”. Kanske min absoluta favorit med Depeche. Den har det mesta. Snyggt blås av Martin Gore, exempelvis.

Dagens klassiker: Raf

Italienaren Raffaele ”Raf” Riefoli hade förmodligen ingenting att göra med Rote Arme Fraktion (RAF). Men i Tyskland tvingades han använda artistnamnet Raff istället för Raf. Det är mycket med det politiska. Rafs låt ”Self Control” (1984) vill dock mest dansa i neon till vemodig italo. (Fans av Junior Boys ska notera förlagan till syntarna i ”Double Shadow”.) Låten gjordes även i en bombastisk version av Laura Branigan. Men alla vet väl att italians do it better?

Nuläge vecka 15

El Perro Del Mar — ”Love Is Not Pop” (album): Flera steg framåt. Ut bland storstadens ensamma hjärtan. ”L Is For Love ” är mörk Chromatics-pop med en tår i ögonvrån. ”Change Of Heart” doftar Antena och — faktiskt — ett crunkigt Steely Dan. Produktionen av Rasmus Hägg känns helt rätt.

Wavves — ”No Hope Kids” (albumspår): Fintar solbrillorna av Jesus and The Mary Chain.

Ann Jäderlund (poet): Nysläppt diktsamling fick mig att hugga tag i några av hennes tidiga titlar. Nu blir det mörker mörka mörkt.

Dan Deacon — ”Bromst” (album): Tyckte ”Spiderman of the Rings” var en jobbig skiva. Jag retade mig på den och har raderat den från hårddisken. Bättre klarar sig Deacon på nya plattan, där han framstår likt en Panda Bear som med färsk fil mag i matematik bygger småstörig electronica mallad efter snygga sinuskurvor och tuffa sorteringsalgoritmer.

Phoenix — ”Lisztomania” Brat Pack Mashup (video): Hemmagjort skit som hyllar några av 80-talets tonårsrullar. Funkar väldigt effektivt till vårens franska anthem.

Aeroplane till Sverige

Belgiska Aeroplane kommer till Sverige inom kort! Stockholm 8 april, Malmö 9 april och Umeå (!) 11 april. Jösses. Det får man ju inte missa. Passa på att kolla in deras ”Kilometer (Aeroplane Italo 84 Remix)” som nu finns på deras MySpace.

Dagens klassiker: The Motels

The Motels. ”Shame”. Amerikansk radiopop anno 1985. Lysande.

Nuläge vecka 11

Neko Case — ”Middle Cyclone” (album): Kanske inte så vass som förra skivan, men hennes ”extended americana” bjuder i alla fall alltid på något intressant.
Neko Case — People Got a Lotta Nerve.mp3

Surf City — ”Surf City EP”. Inte purfärsk, men ändå. Som ni anar: lite sommar, massa gitarrer. Roligt för stunden. Även om det förstås är intellektuellt självmål och svennig lumparkille att döpa en låt till ”Dickshakers Union”.

Gui Boratto — ”Take My Breath Away” (album): Bästa elektroniska just nu. Lyssna hos Kompakt.

Mountains — ”Choral” (album): Jobbar mig så sakteliga in i Mountains-världen.

Userfly: Vem behöver inte en webbtjänst som spelar in användarnas beteende på sajten?

Bat For Lashes — ”Daniel” (albumspår och video)

Vägen

Ni har väl inte missat ”Vägen” av Cormac McCarthy? Nagelbitare om far och son på vandring genom postapokalyptiskt landskap mot kusten, kanske något slags räddning. Ständigt plågas de av kylan, hungern och de mordiska landstrykarna.

Folket med lastbilen hade slagit läger mitt på vägen. De hade gjort upp eld där och förkolnade vedträn låg fastklibbade i den smälta asfalten tillsammans med aska och benrester. Han satte sig på huk och höll handen över asfalten. En svag värme steg upp från den. Han reste sig och tittade längs vägen. Sedan tog han pojken med sig in i skogen. Jag vill att du väntar här, sa han. Jag kommer inte att vara långt borta. Jag kan höra dig om du ropar.

Telepathe — So Fine

Jajamensan. Fint som snus detta ju. Telepathe. Kom ihåg.
Även detta:
Telepathe — Chrome’s On It.mp3

Junior Boys — Begone Dull Care

Sommaren 2008 såg jag Junior Boys göra en hyfsad spelning på Malmöfestivalen. Ja, hyfsad. För trots en makalös avslutning med ”Under the Sun” och en rad andra pärlor från albumen ”Last Exit” och ”So This Is Goodbye” hade solen sina fläckar. Junior Boys körde en ny låt, en vän tyckte att den lät som ”en blandning av George Michael och Level 42”. Och det är — för att undanröja eventuella missförstånd — inget beröm i detta sammanhang. Jag kunde tyvärr bara hålla med.

Med detta som bakgrund var det med viss ängslan jag närmade mig Junior Boys kommande album ”Begone Dull Care”. Vad kunde jag vänta mig efter de två första fantastiska skivorna från Jeremy Greenspan och Matthew Didemus — magplask eller succé på nytt?

Inledande ”Parallel Lines” är en tändsticka som saaaakta flammar upp, sedan en bultande rytm. Låten står med ena foten i smält dumlekola och den andra på väg ut på försiktig morgonjoggning längs strandkanten, försöker ta språnget ut över våt sand, men rör sig sedan tillbaka igen.

I ”Dull to Pause” får vi besök av en medeltida bard som kastat sin luta och kommer trippande på tå med keyboard i handen, ingen tror förstås sina ögon eller öron, men truddelutten låter som en sampling från Bröderna Lejonhjärta-filmen. Och hela introt till ”Hazel” verkar vara rippat från Kaahs ”Dom tittar när jag dansar”, men det kan väl inte vara möjligt? Sedan blir det lite, eh, George Michael, över låten: det finns någon intention att göra klubbmusik, men det blir aldrig så mycket av det hela.

Under ”Sneak a Picture” tänker jag: ett laboratorium, dörrar öppnas, det bubblar i provrören, vit rök, vit soul och där står Adolphson & Falk som en retrovision av ett 80-tal med Eldorado i radion om söndagförmiddagarna, Kjell Alinge kommer att älska detta. Välputsad Spandau Ballet-saxofon i mitten. Inte så tokigt som det kan verka.

Junior Boys håller högst klass i ”Work” där ett vackert ackord reser sig som en vägg av is i bakgrunden, en technoslinga besläktad med Kraftwerk får det att röra på sig och jag kan bara hoppas att någon kreativ person remixar hela ”Begone Dull Care” så att den låter mer som just ”Work”.

Junior Boys tredje skiva är alltså mjukare och betydligt mer slätstruken än deras tidigare alster. Jag har lyssnat och lyssnat, men materialet kopplar egentligen aldrig greppet, det är inte mycket jag längtar efter att höra igen. Smärtsamt inser jag att Junior Boys har tagit ett steg närmare lattebarernas och frisersalongernas ljudkulisser, utan att för den skull parkera sig i soffan och bläddra i coffetable-böcker och glassiga resemagasin fulla av textreklam. Men när allt kommer omkring handlar det om trivselelectronica som saknar udd och inte lär göra någon vare sig upprymd eller upprörd. Själv känner jag mig mest en smula uppgiven.

Lyssna lite via Junior Boys-sidan på Domino.
Det finns dessutom några spår på YouTube.