Det bästa som hänt på mycket länge.
Årets skivor 2011
Preludium: Alla skivor ligger på en Spotify-lista.
1. Tim Hecker — Ravedeath, 1972
Instrumental totalupplevelse. Kyrkor i dimma, soluppgångar på främmande planeter, klanger och spår av nedstörtade änglar. Ambientdrone som blev årets bästa promenadsällskap. En vemodig och underbar resa som aldrig tar slut.
2. Zomby — Dedication
Algoritmgrime? Post-dubstep? Vad vi vet: en stor upplevelse som skakar av liv.
3. Bon Iver — Bon Iver
Ännu ett mästerverk från Justin. Med ”Holocene” som absolut höjdpunkt.
4. Jonathan Johansson — Klagomuren
”Man måste bära sin sorg i armarna / man måste härma dom som orkar / dom som fortsätter ändå.”
5. Gillian Welch — The Harrow and the Harvest
En liten comeback. Exakt så grusvägsdammig countryfolkamericana jag hoppats på.
6. Neon Indian — Era Extraña
Era extra allt av pop. Mexicobördige Alan Palomo spelade in skivan i Finland och den kullkastar definitivt alla fördomar om nordiskt vemod.
7. Ford & Lopatin — Channel Pressure
Två herrar som tycks vara sysselsatta av att göra en nutida remake av Scritti Polittis ”Cupid & Psyche ’85”. Lekfull magi.
8. Africa HiTech — 93 Million Miles
Ett svärdhugg som klyver klubbnatten i två delar: den glittriga och den mörkt introverta. Och man vet inte riktigt var denna mix av UK garage, dubstep och allsköns elektroniska ingredienser hör hemma.
9. PJ Harvey — Let England Shake
Konceptalbum om England under krigsperioder? Nej, det funkar inte i teorin. Men förvånansvärt bra i praktiken.
10. Kurt Vile — Smoke Rings for My Halo
En brygga till Tom Pettys glansdagar. Komplettera med War on Drugs-skivan när denna är sönderlyssnad.
11. Dustin O’Halloran — Lumiere
Neoklassiska stycken för frusna själar.
12. Peaking Lights — 936
Som om King Tubby remixat Beach House. Dubpop genom ett Instagram-filter.
13. Stalley — Lincoln Way Nights
Ohio-sonen gjorde årets hiphop. Hård konkurrens av Z-Ro, Big K.R.I.T. och Shabazz Palaces.
14. Kate Bush — 50 Words for Snow
Vi fick förstås vänta alldeles för länge på en temaplatta om snö. Nej, det finns inte många som kan hålla balansen vid patetikens avgrund lika elegant och hjärtskärande vackert som Kate Bush.
15. SBTRKT — SBTRKT
I kategorin ”hemlig man från London som gör klubbmusik” utmärker SBTRKT sig främst genom en blandning av glättiga houselån och pitchade slingor som utmanar städ och stigbyglar. Fin gästlista, med bland annat Little Dragon i ”Wildfire”.
Icke att förglömma
War on Drugs, Oneohtrix Point Never, Mattias Alkberg, Real Estate, Fatoumata Diawara, Korallreven, James Blake, Pictureplane, Deportees, Tom Waits, M83, Feist, My Morning Jacket, Kronos Quartet and Steve Reich, Panda Bear, Hard Mix
Under Musik
Framtiden i backspegeln
”Framtiden” av Eric Schüldt och Jonas Andersson (Ivrig, 2011) är ett stilistiskt fyrverkeri; lika mycket historielektion som fabel, på samma gång utopi och dystopi, essä varvad med poetiskt färgade avsnitt som inte sällan svävar ut i det sublima. Och i centrum hittar vi en svidande civilisationskritik som känns besläktad med dito i ”Matrix” och Cormac McCarthys postapokalyptiska berättelse ”Vägen”.
Man kan förstås avfärda ”Framtiden” — skriven som framtida forskares tänkta tillbakablick på vår samtid — som en pretentiös pamflett, man kan raljera över romantiseringen av människan och naturen i vacker symbios, vilken ställs mot pyramiden, en metafor för digitaliseringen, internet och de sociala nätverken. Men då har man gjort det enkelt för sig. Då har man vägrat att se bokens andemening: att civilisation och teknik utvecklas i en takt och på ett sätt som gör det omöjligt för oss att överblicka konsekvenserna på längre sikt. Vilket ansvar har vi? Det är förstås inga nya frågeställningar; bland samtida likasinnade kan vi hitta Paul Virilio, arkitekt och filosof, som särskilt intresserat sig för hastigheters betydelse för utvecklingen av teknik och samhälle samt hur detta påverkar liv och demokrati.
Schüldt och Andersson arbetar med flera intressanta aspekter på digitaliseringen: Har människan gett upp sin integritet till förmån för ett sprinterlopp där de mest aktiva i sociala medier ses som vinnare? Hur beroende är vi i grund och botten av andra människors bekräftelse? Hur långt ska vi låta företagsjättarna forma vårt beteende på internet? I sina resonemang kan författarna ibland kännas väl pessimistiska; diskussioner om exempelvis Googles dominans och ansvar saknas inte i traditionella eller sociala medier. Men visst: finns det rimliga alternativ? Och hur kan vi påverka? För den som vill sopa igen spåren efter sig finns det anonymiseringstjänster. Slutenhet och självcensur tror jag inte på. Ger vi efter för en paranoid uppfattning – mer eller mindre välgrundad – om hur vi vårt digitala beteende övervakas och på grund av det håller våra åsikter för oss själva, ja då finns risken att vi samtidigt ger efter för antidemokratiska tendenser och stryper det offentliga samtalet. Sedan är det förstås helt upp till envar hur privat han eller hon vill vara på Twitter.
Den i mitt tycke viktigaste frågan i boken gäller energiförbrukning och naturresurser. Modern teknik slukar sammantaget enorma mängder energi under framställning, transporter och nyttjande. Den tillväxtfixerade ekonomin gör oss lätt fartblinda. Som underlag kunde författarna gott presenterat fler exempel och källor som stöd för sina argument. Utvinning av coltan i Kongo för användning i elektronikprodukter är exempelvis omdebatterad. Och det finns beräkningar på hur många kilo koldioxid Google producerar per månad.
”Framtiden” levererar inga raka svar — men är onekligen bra på att ställa de där jobbiga frågorna om ditt eget ansvar som du så lätt glömmer bort.
Under Litteratur
Panda Bear — Alsatian Darn
Varning för överdos kalejdoskopeffekter. Men det är ju Panda Bear, trots allt.
Under Musik
anfang 