”Framtiden” av Eric Schüldt och Jonas Andersson (Ivrig, 2011) är ett stilistiskt fyrverkeri; lika mycket historielektion som fabel, på samma gång utopi och dystopi, essä varvad med poetiskt färgade avsnitt som inte sällan svävar ut i det sublima. Och i centrum hittar vi en svidande civilisationskritik som känns besläktad med dito i ”Matrix” och Cormac McCarthys postapokalyptiska berättelse ”Vägen”.
Man kan förstås avfärda ”Framtiden” — skriven som framtida forskares tänkta tillbakablick på vår samtid — som en pretentiös pamflett, man kan raljera över romantiseringen av människan och naturen i vacker symbios, vilken ställs mot pyramiden, en metafor för digitaliseringen, internet och de sociala nätverken. Men då har man gjort det enkelt för sig. Då har man vägrat att se bokens andemening: att civilisation och teknik utvecklas i en takt och på ett sätt som gör det omöjligt för oss att överblicka konsekvenserna på längre sikt. Vilket ansvar har vi? Det är förstås inga nya frågeställningar; bland samtida likasinnade kan vi hitta Paul Virilio, arkitekt och filosof, som särskilt intresserat sig för hastigheters betydelse för utvecklingen av teknik och samhälle samt hur detta påverkar liv och demokrati.
Schüldt och Andersson arbetar med flera intressanta aspekter på digitaliseringen: Har människan gett upp sin integritet till förmån för ett sprinterlopp där de mest aktiva i sociala medier ses som vinnare? Hur beroende är vi i grund och botten av andra människors bekräftelse? Hur långt ska vi låta företagsjättarna forma vårt beteende på internet? I sina resonemang kan författarna ibland kännas väl pessimistiska; diskussioner om exempelvis Googles dominans och ansvar saknas inte i traditionella eller sociala medier. Men visst: finns det rimliga alternativ? Och hur kan vi påverka? För den som vill sopa igen spåren efter sig finns det anonymiseringstjänster. Slutenhet och självcensur tror jag inte på. Ger vi efter för en paranoid uppfattning – mer eller mindre välgrundad – om hur vi vårt digitala beteende övervakas och på grund av det håller våra åsikter för oss själva, ja då finns risken att vi samtidigt ger efter för antidemokratiska tendenser och stryper det offentliga samtalet. Sedan är det förstås helt upp till envar hur privat han eller hon vill vara på Twitter.
Den i mitt tycke viktigaste frågan i boken gäller energiförbrukning och naturresurser. Modern teknik slukar sammantaget enorma mängder energi under framställning, transporter och nyttjande. Den tillväxtfixerade ekonomin gör oss lätt fartblinda. Som underlag kunde författarna gott presenterat fler exempel och källor som stöd för sina argument. Utvinning av coltan i Kongo för användning i elektronikprodukter är exempelvis omdebatterad. Och det finns beräkningar på hur många kilo koldioxid Google producerar per månad.
”Framtiden” levererar inga raka svar — men är onekligen bra på att ställa de där jobbiga frågorna om ditt eget ansvar som du så lätt glömmer bort.
anfang 