”Det finns inga rena känslor”, hörde jag författaren Peter Kihlgård säga för något år sedan. Enkelt, kanske, men med mycket visdom i botten: sorgen får oss att också minnas de vackra och roliga ögonblicken. Jag kommer att tänka på citatet när jag lyssnar på Nicolas Makelberges debut. Hur allting samsas, elementarpartiklarna mixade i en drink med okänt namn, med ett spektra som börjar i tropisk solnedgång och slutar på botten i en blåsvart Kiruna-natt och bitande iskristaller på glaset. Det är Human League-syntslingor över Johan Tuvessons Peter Gabriel-hesa röst (och då menar jag Peter Gabriel vid tidpunkten för ”Here Comes The Flood” och ”Mercy Street”). Det är pigga lån från italodisco som guppar kring ett ensamt stearinljus klockan 4 på morgonen då man borde sova men vargtimmen väser i örat. Det är att återuppleva Blue Niles fenomenala ”Hats” i hörselgången. Och Nicolas Makelberge skapar rytmer som egentligen säger att man borde dansa, men man vill bara sitta kvar i det där hörnet och umgås med sitt eget vemod. Nog tänker jag lite på Junior Boys ibland, minus de feta beatsen och så allt i ett långsammare tempo. Ja, vi har att göra med Årets Svenska Överraskning, sentimentalt nytänk, alkemi med resultat 24 karat.
Missa inte Mr Suitcases remix av ”Dying in Africa”!
anfang 
Ping: Nicolas Makelberge — The Unforgettable Planet | anfang