Megafon upp: ”Lystring! Viktigt meddelande! Rocken är inte död, vi upprepar: Rocken är INTE död.” Budskapet känns kanske överflödigt i en tid då Hives triumftåg rullar över kontinenterna, men ibland, efter att ha överdoserat allsköns electronica eller osunt intellektuell pop av konsthögskolestudenter, tycker jag mig nästan behöva påminnas om att det faktiskt fortfarande görs finfin rockmusik på klassiska sättningen gitarr, bas och trummor.
Los Angeles-duon No Ages platta ”Weirdo Rippers” fungerar som en ovanligt lyckad gestaltning av budskapet ”Rocken är inte död”. På skivan samlas det bästa från ett antal obskyra EP. Man bjuds på en kavalkad av underbart slammer och gnissel, ofta går tankarna till Sonic Youth, inte minst i de lite långsammare spåren, exempelvis instrumentala ”Sun Spots” och den vackert raspiga ”Loosen This Job”. Och ibland framstår de som ett Lightning Bolt minus grottmänniskoursinnet och slaktarriffen. I ”Boy Void” låter No Age rentav som ett punkigare Hives i undermålig produktion (vilket skall läsas som något positivt). Ett av de starkaste spåren är den två minuter långa/korta ”Neck Escaper” då No Age bevisar att de besitter talang för klassisk pop, där snygga riff getts en opolerad inramning med känsla av sprucken högtalare.
Det var ett tag sedan Neil Youngs textrad ”Hey hey my my, rock and roll will never die” kändes som en sådan onödig påminnelse.
Videon till ”Boy Void”
anfang 