Lessing is more

Så. Minsann. Ja, jag har i alla fall läst en (1) novell av Doris Lessing, ”Dagen då Stalin dog”. Alltid något. Håhåjaja.

Lightning Bolt + The Believer

Ta ett knippe tidiga John Lee Hooker- och Sonic Youth-vinylare, kör dem genom en köttkvarn och låt därefter en motorsåg dansa som en pickup över flisorna. Då får du något som skulle kunna hamna i närheten av hur Providence-duon Lightning Bolt låter. Deras ”Hypermagic Mountain” var en av de bästa skivorna 2005. Spår som ”2 Morro Morro Land” och ”Captain Caveman” skulle kunna spela den löjliga hatten av Jack White på två röda. En del kan nöja sig med att avfärda Lightning Bolt som oväsen, men då gör man det enkelt för sig. Lightning Bolt är ett explosivt statement, ett häpnadsväckande tajt exempel på vad man kan piska ut ur ett trumset och en gitarr.

Sommarnumret av litteraturtidskriften The Believer har traditionsenligt musik som tema. Med tidningen följer en cd där bland annat Sufjan Stevens, Explosions in the Sky och — minsann — I’m From Barcelona medverkar. Lightning Bolt representeras med ”Deceiver”, som inte gör något fan besviken. Ursinnig rock’n’roll, naturligtvis. Men den första minuten bjuder på de vackraste ljud jag hört från en elgitarr i år.

Lightning Bolt-Deceiver.mp3

Annons

Hälsning från Mulö

Mulö, blekingska skärgården. En aning avskuren från civilisationen. Datorlös. Definitiv bredbandsskugga. Förklarar det mesta. Det har ju varit sisådär med bloggandet på sistone. Men rykten om bloggens död är alltså betydligt överdrivna.

Dagar av regn. Vi får spendera mycket tid inomhus. Jag har med mig min nya leksak, Logitechs portabla högtalare MM50 för iPod. På kvällen samlas vi kring getost, rödvin och Jan Johanssons fantastiska och klassiska ”Jazz på svenska”, som jag nog inte kan lyssna mig trött på.

Läser ut Sven Lindqvists ”Terra Nullius”, om den vite mannens övergrepp på Australiens aboriginer. Måste-läsning för alla, en bok som både väcker häpnad och vrede. Och diskuterar viktiga skuldfrågor.

Sedan Kazuo Ishiguro och ”Never let me go”. Bra pageturner som får mig att längta efter en Ian McEwan-roman.

Försöker lyssna på Apparat och nya skivan ”Walls”. Electronican vill sig inte riktigt. Passar liksom dåligt ute bland trähus, nabbar, skär och doften av varm båtmotor. Får en ny chans längre fram när jag återser asfalt.

Steve Forbert. Jovisst. Upptäcker hans ”Alive on Arrival” (från 1978) inkastad på iPodden. Ojämn skiva, men det som är bra är väldigt bra. Till exempel ”Tonight I Feel So Far Away From Home”. Jag får återkomma till Forbert en annan gång.

Semester avlöses nu av en lång pappaledighet. Jag fortsätter att röra på mig i sommar. Med eller utan dator. Glest bland inläggen framöver, säkerligen tätare mot slutet av augusti.

Pocketserenader

Det är inte varje år Peter Kihlgård släpper nya alster ifrån sig, så det är förstås sommargottis att färska pocketversionen av novellsamlingen ”Serenader” (En Bok För Alla), som först gavs ut 1998, är försedd med två nya noveller. Om de ratades från originalutgåvan eller om de är av senare datum är oklart; det framgår inte heller av Cecilia Davidssons förord (som gärna hade fått borra ner sig i ”Serenader” istället för att fungera som en introduktion till Kihlgårds författarskap i allmänhet).

”När min far var tolv år sköt farfar honom i huvudet med en hagelbössa.” Så inleds ”Den lyckligaste människan i världen”, den första av de båda nytillkomna novellerna. Därmed är man naturligtvis fast, med boken i nävarna. Men nu är ju inte Kihlgård så mycket för den enkla dramaturgin, så vad som låter som en mordhistoria rullas i själva verket ut till en hyfsat mustig skröna, i samklang med några av samlingens andra noveller.

”Vad äter hon då, människan?” är den andra nya novellen. Ella Bastin sitter till bords på stamrestaurangen och vet inte riktigt vad hon skall beställa. Vi får scener ur hennes liv, via associationer tecknas stegvis bilden av en människa som ibland hållit sig själv tillbaka, ibland gett sig hän. Vad är det hon minns? Varför? Vem har hon blivit?

”Serenader” är komedi, den är tragedi, det är en samling berättelser där Kihlgård med drastiska bilder och oväntade förlopp skådar in i den mänskliga själen. Sketna 30 kr kostar boken. Värd tusen gånger mer än den där dussindeckaren som kvällstidningen vill att du skall ta med dig i hängmattan.

Den vita jorden

Reflektioner under läsning av ”Den vita jorden”, av Lotta Lotass:

Lådan, asken. Texterna nedtryckta, ett fåtal sidor ihophäftade, andra lösblad. Sammantaget runt 500 sidor. Knappast en konventionell roman. Knappast en roman. Novellsamling? Snarare texter som fritt samspelar. Metalitterärt grepp. Läsaren bygger själv? Hmm, möjligen. Återstår att finna eventuellt samband mellan texterna. Men Cortázar skrockar av lekfull glädje i sin intertextuella himmel.

Fragment, fältstudier. Var befinner man sig? Rummet? ”Det vita rummet” — det oskrivna, odefinierade — blir ”Den vita jorden”, den outforskade, den ibland oskuldsfulla. Det är floden som färgas röd, gruvan och tåget, betongblandaren, det är fartyget som sjunker, besättningens berättelse. Texterna tycks ibland se med pionjärens blick. Människan Maskinen Naturen skådad och använd för första gången. Använda naturen?

Människan förändrar landskapet och marken mera djärvt och raskt än någonsin de orogenetiska rörelserna mäktar. Vad är torkan, vattnets inverkan, vindens märken och klimatets växlingar mot människan? skriver Lotass.

Och människan, vem är hon, i texterna? Ofta i bakgrunden, som om Lotass vill rikta blicken mot tingen, naturen, arbetet, forskningen. Karaktärerna är vagt definierade, så gott som alltid namnlösa. Könlösa? Njae. Man kan ana man. It’s a man’s world, precis som forskning och vetenskap varit genom historien.

Men hur var det nu med läsaren som medskapande? Hon kan förstås lägga pussel med texterna, hitta samband, spegla dem i varandra. Gott så. Fast läsaren är i högre grad medskapande i den enskilda texten. Läsaren som vetenskapsman? Eller ja, vetenskapskvinna. Läsaren har svårfångade, mystiska texter framför sig i en låda. Det gäller att skapa sin egen föreställning. Vad handlar texten om — egentligen? Vad betyder den? Däri ligger det verkligt medskapande. Som i all riktigt bra litteratur.

Magisk läsning

Den var en av fjolårets mest omskrivna böcker och har ett bra tag varit en av de där böckerna jag känt att jag m-å-s-t-e läsa. Men det var först nyligen som jag kom mig för att verkligen läsa den. ”Ett år av magiskt tänkande”, av Joan Didion.

Det är dagen innan nyårsafton och Joan Didion och hennes man har nyss besökt dottern, som ligger svårt sjuk på ett lasarett i New York. När de kommer hem förbereder Joan och maken kvällsmiddagen. Plötsligt, till synes utan förvarning, faller han ihop i lägenheten, död.

Boken är Joan Didions skildring av dotterns sjukdomskamp och sorgen efter maken. Det är, som jag var inne på, en sådan bok man måste läsa. Varför?
Liv och död. Den rör oss alla. Man kommer inte undan.
Det är en personligt hållen, ibland privat, sorgeberättelse som alltid är högst angelägen. Och svår att lägga ifrån sig.
Boken är Joan Didions sökande efter svar på de ständiga frågorna; Vad? Hur? Varför?
Och hur går man vidare?
Det finns säkert en del som känner att ”nej, det verkar nog lite för mörkt och tungt”.
Jag kan förstå den reaktionen.
Men ”Ett år av magiskt tänkande” är trots sitt ämne faktiskt också en livsbejakande bok, där minnena lyser starka och levande över morgondagen.

Perfect From Now On

I år är det tio år sedan Bulit To Spill släppte mästerverket ”Perfect From Now On”. Kan man då tänka sig en bättre födelsedagspresent till skivan än att låta den agera boktitel?

Journalisten John Sellers har skrivit för bland annat GQ, Spin och New York Times. Och nu har han gett ut ”Perfect From Now On — How Indie Rock Saved My Life” (Simon & Schuster), ett slags självbiografi som kretsar kring hans fanatiska musikintresse. Lite kul är anekdoten om Sellers Dylan-besatte far som aldrig lyckades få någon av sönerna att gilla trubaduren. Nej, det blev istället Sonic Youth, Pavement och liknande som till slut fångande John Sellers uppmärksamhet.

Precis som Nick Hornby är Sellers också nördigt duktig på att göra listor:
”Top five musical things I hope happen now that the original lineups of The Pixies and Dinosaur Jr have reunited:
1. Ian Curtis is resurrected.
2. The Smiths reunite for a private party at my favorite bar.
3. There is a new My Bloody Valentine album.
4. A new Nirvana comes along to blow away all of those fey Duran Duran emulators.
5. Radiohead stops listening to Pink Floyd and starts listening to Black Sabbath.”

Har tyvärr inte hunnit läsa boken, men det är inte utan att jag blir väldigt nyfiken på den. John Sellers har ju faktiskt Guided By Voices som favoritband. Och innan GBV kastade in fick Sellers partaja loss med bandet och sjunga duett med Robert Pollard på scen. Måste vara indienördens definition av total lycka, gissar jag.

Recension i PasteMagazine

Beat it!

Nuet är en del av tiden
           en ihålig pil som flyger åt båda hållen
                                  genom universum
      en ändlös happening
                               med något slags outtalat rim eller reson
 en postmodern tillfällighet
                                           iscensatt av Joseph Beuys
    eller någon skojare i pingvinkostym
                                                            och lösmustasch
      eller Påven
                  eller någon större Iscensättare

, skaldade Lawrence Ferlinghetti i ”Nuet är en slumpartad händelse” och denna iscensättare skulle mycket väl kunna vara han själv, 1953 öppnade han City Lights Bookstore i San Francisco, en bokhandel som blev något av en mötespunkt för beatpoeterna.

I ”Beat! — Poesi och prosa från beatgenerationen” (Wahlström & Widstrand, pocket) samlar redaktörerna Gunnar Harding och Per Planhammar några av de mest namnkunninga — Ginsberg, Burroughs och Kerouac — plus exempelvis Gregory Corso, Anne Waldman och Gary Snyder.

Jag är lite förtjust i Snyders poesi, som har ett tydligt drag av back-to-nature, dock inte naturromantik, och stråk av dråplig humor. ”Vad en poet bör känna till” är dessutom en uppfriskande läsning med både fula och fina ord om — vad en poet skulle kunna behöva känna till.

Ginsbergs långdikt, ”Död & berömmelse”, innebär en intensiv och febrig sammanfattning i bästa beatstil av ett diktarliv. Och en blick mot döden; dikten tillkom bara några veckor innan Ginsberg gick bort i april 1997. Ginsberg skriver en gästlista inför sin begravning och varvar med snapshots från sitt sexuella och skapande leverne. Jag ler, jag häpnar och jag blir lite rörd av den stillsamma avslutningen där Ginsberg ställer sig undrande till allt som hänt i hans liv. Hur skrivs egentligen en människas historia?

Sist men absolut inte minst: Patti Smith. Främst kanske känd som musiker, men hon har ju gett ut flera diktsamlingar och ofta verkat i närheten av och tillsammans med beatnamn som Burroughs och Ginsberg. Dessutom behöver man bara lyssna på beat-/spoken word-spåret ”Babelogue” från plattan ”Easter” för att inse att hon kvalificerar sig för representation här. Ett annat exempel är ”Piss Factory” som finns översatt i antologin. För övrigt var det ett bra tag sedan något Patti Smith-verk gavs ut på svenska, men nu skall i alla fall ”Oskuldens järtecken” enligt rykten släppas på Brombergs i vår.

Cartarescu gästar Stanza

Läste i Sydsvenskan att litteraturbaren Stanza — som håller hus på Inkonst i Malmö — lördag 5/5 gästas av rumänske författaren Mircea Cărtărescu, som skall läsa och samtala med Andrzej Tichý om sitt skrivande.

Det är julafton för litteraturälskare. Man förfestar till exempel med en pava rött och Cărtărescus mastodont ”Orbitor: Vänster vinge”, som är första delen i en trilogi om Rumänien. Det är en bok att bli hög på. Men också tung och krävande läsning som jag fortfarande inte hämtat mig från, trots att det är några år sedan. ”Orbitor: Vänster vinge” är en hallucinatorisk barndomsskildring från ett Bukarest där kåtheten och Securitate-närvaron är frekvent, en psykotisk roman med mycket svärta och humor, flödande kroppsvätskor, sjudande organismer och slemmiga puppor som växer till vackra fjärilar. Och en sådan sammanfattning gör det ändå enkelt för sig. Man måste läsa Cărtărescu.

Sedan kan man gott läsa Tichýs ”Sex liter luft” också, det är en riktigt bra debutbok. Kommer lägligt nog i pocket i maj.

Mer: ”Censuren gav rumänsk världslitteratur” (SvD)

Babel

Säsongspremiären för Babel i SVT är avklarad. Daniel Sjölin känns fortfarande som en stabil och genuint intresserad programledare. Han kan dessutom konsten att ställa korta, rappa och lite överraskande frågor i meningar som inte är 300 ord långa där det sista ordet glömt vad det första ville. Det är det inte alla kulturjournalister som klarar.

Jag har inget emot kärnfamiljen — tvärtom — och jag är ändå inte kristdemokrat. Samtidigt är det intressant att diskutera kärnfamiljen som norm, en fråga som Babel rörde vid med hjälp av Maria Svelands kommande bok ”Bitterfittan”. Det blev lite, men bara lite, feminism på vuxen sändningstid. Vad Susanne Brøgger hade att tillföra undrar jag dock, hon kvalificerade sig nog mest med hjälp av gamla meriter. Hennes argument mot jämställdhet gick ju ut på att ”kvinnan skall inte bli som mannen” och det känns ju inte så 2007 direkt. Det finns väl alternativ till en utveckling som innebär att kvinnan övertar det dåliga som vissa män sysslar med?

Iscensättningen av Jonas Karlssons novell var rätt intressant och gjorde mig åtminstone lite mer nyfiken på hans kommande bok.

Vidare skall det bli intressant att se vad Kristina Lugn får för frågor av tittarna i Babel. Jag är i alla fall glad att hon är med, jag gillar henne och hennes böcker.

Sedan Gitta Sereny — reportagets grand old lady. Hon borde fått mer utrymme! Här åker Babel och intervjuar kvinnan som gjort oerhörda insatser för vår förmåga att förstå människan bakom bestialiska handlingar och så blir det en liten snutt av det. Synd, tycker jag. Hon har så mycket intressant att säga. Som när hon betonar att hon gjort flera av sina reportage och intervjuer som människa, inte i första hand som journalist, att hon på något sätt har mänskligheten som uppdragsgivare, om jag tolkar henne rätt.

Jag tycker Babel fungerar ganska bra. Babel tar litteraturen på allvar — utan att göra det för allvarligt. Det största problemet med Babel är att det är lite för kort. Just när det börjar bli jäkligt intressant klipper man och nästa inslag rullas över rutan. Något utökad sändningstid vore på sin plats.