1. Arcade Fire — The Suburbs
Det finns de som tycker att Arcade Fire på ”The Suburbs” blivit mittfåra och en smula trista. Och så finns det vi andra, som tycker att de tagit ett steg i rätt riktning. Rakare och utan de storvulna partier som återfanns på ”Neon Bible”. Svärtan finns kvar, ingenting är någonsin enkelt, inget kan tas för givet. Win och William Butler växte upp i Houston; ”The Suburbs” är en vemodig resa genom minnet till faktiska och fiktiva platser, till förorternas villaschabloner och rastlösa gated community-kids — det andas inte direkt optimism. Men någonstans finns en hatkärlek till denna förort och hela ”The Suburbs” är som en samling tonsatta noveller signerade John Cheever. Jag kan inte läsa följande rader (”City with no Children”) utan det skaver inombords:
The summer that I broke my arm
I waited for your letter
I have no feeling for you now
Now that I know you betterI wish that I could have loved you then
Before our age was through
And before a world war does with us whatever it will do
Bonus: Spike Jonze gjorde en smärtande video till titellåten och www.thewildernessdowntown.com var årets HTML5-upplevelse.
2. Javelin — No más
Herrarna George Langford och Tom van Buskirk bjöd in till hedonistisk yra med neonfärgade paraplydrinkar av fin och ful electro, old skool-hiphop, 80-talssynth, filterhouse och strandvänliga popanthems med guilty pleasure-stämpel. Avalanches gjorde sig påminda. Nummer som ”Shadow Heart”, ”Moscow 1980” och framförallt ”On It On It” är lätta att förföras av — en påminnelse om allt det vackra i livet. All musik ska inte vara sprudlande och livsbejakande, men viss musik måste vara det. Javelin var 2010 en viktig påminnelse om just detta. (Spotify)
3. Forest Swords — Dagger Paths
Den skog Matthew Barnes alter ego Forest Swords vistas i är allt annat än grönskande, snarare känns det som om Liverpools nerklottrade gångtunnlar flyttat ut i ett landskap som kan vara besläktat med det Cormac McCarthy gestaltar i ”Vägen”. Forest Swords gör karg, postrockig dub, med bländande vackra spökhymner av repetativt rassel. EP-spåren ”Rattling Cage” och ”Hjurt” tillhörde även årets absoluta höjdpunkter. Tagningen av Aaliyahs ”If Your Girl Only Knew” är helt makalös, med ett parti trummande som tornar upp sig likt ett hotande åskmoln över lyssnaren. (Spotify)
4. The National — High Violet
”Leave your home / Change your name / Live alone / Eat your cake”, sjunger Matt Berninger i ”Vanderlyle Crybaby Geeks”. ”High Violet” känns spontant inte som någon munter tillställning, men Berninger menar att det finns en humor bakom många rader. Det är mångbottnat och lämnar varken hjärta eller hjärna ifred. The National har gjort en skiva att både grubbla på och värma sig med länge. (Spotify)
5. Wild Nothing — Gemini
På sin MySpace-sida antyder Wild Nothing (Jack Tatum) att han är inspirerad av Antonionis film ”Blow-up”. Och ja, det finns en estetisk medvetenhet och mystik i Wild Nothings musik som är närmast klanderfri. Tatum är en sällsynt låtskrivartalang vars alster påminner om Coctaeu Twins eller ett M83 inlindat i bomull. Han misslyckades inte med sin Kate Bush-cover och ”Gemini” fick till och med oss att gå till våra vinylbackar och återupptäcka aussie-storheter som Church och Go-Betweens. (Spotify)
anfang 