Årets skivor 2009

1. The XX — XX
En ödslig bakgata i London. Mörker mörkt mörkare. Beats som bultar i asfalten. Låtmaterialet på The XX:s debutalbum vävs till en tjock filt att svepa om sig när världen utanför känns alltför ful och jävlig. Vackrare mollmalande gitarrer har vi inte hört sedan Interpols ”Turn on the Bright Lights”. Och för en gångs skull visade sig hypen av ett band från brittiska öarna vara befogad.

2. Memory Tapes — Seek Magic
Dayve Hawk från New Jersey utgör Memory Tapes. Fast det känns som om hela Hot Chip och New Order gästspelar på ”Seek Magic”. En kavalkad där österländskt orienterade dataspelssoundtrack samsas med drömsk popelectronica av bästa märke. Hawk lägger dessutom då och då ut remixpraliner och annat godis på sin blogg We’re Tapes.

3. Fever Ray — Fever Ray
Vi fick ingen ny Knife-skiva, men väl något närliggande. Karin Dreijer stod i skepnad av Fever Ray som väntat stadigt på egen hand och levererade sånger i svart bomull som kändes helt självklara när året skulle summeras.

4. Woods — Songs of Shame
Vintage-känsla, lo-fi och stilfullt utmejslade popmelodier med falsettsång från Brooklyn-bandet Woods som emellanåt inget hellre tycks än att ha velat hänga med psykedeliska ikoner som Jefferson Airplane i San Francisco 1967.

5. Animal Collective — Merriweather Post Pavilion
Mest lättillgängliga plattan från Animal Collective så här långt. Men inte har man tummat på konstnärligheten. Det är en bedrift att få solbadande fotbollskörer att kännas så rätt som i ”Daily Routine”. Och ”My Girls” seglade upp som årets mest självklara anthem långt utanför indiekretsarna.

6. Dan Auerbach — Keep it Hid
Rotrocken revisited. Bubblande bluesträsk, knivskarpa Jon Spencer-riff — och ibland framstår Dan Auerbach minsann som en Tom Waits med honung över stämbanden.

7. Neon Indian — Psychic Chasms
Paraplydrinksfärgad filtertechnopop. Texas-baserade Alan Palomos projekt Neon Indian var en av årets riktigt uppiggande upptäckter.

8. Jenny Wilson — Hardships!
Jenny Wilson är pop. Hon inspireras av gospel. Gör soul. Besjunger moderskapet. Och mycket, mycket mer.

9. Grizzly Bear — Veckatimest
Precis som hos Fleet Foxes infinner sig känslan av flanell och jaktstuga när man lyssnar på Grizzly Bear. Men björnarnas musik är mer stilfull och elegant, med dragning åt en era när rocken var ung, gjord för att framföras i ett ödsligt ballroom.

10. Dirty Projectors — Bitte Orca
Som om Talking Heads prylat upp Paul Simons ”Still Crazy After All These Years” med ett inbundet exemplar av ”A Clockwork Orange”. Och efteråt plåstrar Dirty Projectors om, säger förlåt och bjuder på läsk och tårta.

11. Sunset Rubdown — Dragonslayer
Wolf Parade-mannen Spencer Krug korsbefruktade en tidig Bowie med Roxy Music — Sunset Rubdown är en bitsk och ettrig terrier som inte ville sitta fint och räcka vacker tass. Det mår popen bra av.

12. Girls — Album
Klassiskt blommig SF-pop besläktad med Kinks och Zombies, vem kan egentligen motstå Girls?

13. Wild Beasts — Two Dancers
I fantasin är Wild Beasts ett musikaliskt möte mellan Anthony Hegarty, Edwyn Collins och Grace Jones på en ljusskygg Soho-klubb draperad i blå sammet.

14. Phoenix — Wolfgang Amadeus Phoenix
Phoenix har alltid gjort perfekta poplåtar, men albumen har saknat något; den här gången stämde dock helheten. Om Bill Murray sjunger karaoke i en ”Lost in Translation 2” blir det självfallet till ”1901” eller ”Lisztomania”.

15. El Perro Del Mar — Love Is Not Pop
Ur smärta kan små under växa. ”Love Is Not Pop” kramar om storstadens ensamma hjärtan. Och El Perro Del Mars version av Lou Reeds ”Heavenly Arms” överglänser vida originalet så att det känns helt självklart.

Nära
J Tillman — A Year in the Kingdom
Empire of the Sun — Walking on a Dream
Bassekou Kouyate & Ngoni ba — I speak fula
Allen Toussaint — The Bright Missisippi
Dan Deacon — Bromst
Bat For Lashes — Two Suns
Real Estate — Real Estate

Annons