Junior Boys — Begone Dull Care

Sommaren 2008 såg jag Junior Boys göra en hyfsad spelning på Malmöfestivalen. Ja, hyfsad. För trots en makalös avslutning med ”Under the Sun” och en rad andra pärlor från albumen ”Last Exit” och ”So This Is Goodbye” hade solen sina fläckar. Junior Boys körde en ny låt, en vän tyckte att den lät som ”en blandning av George Michael och Level 42”. Och det är — för att undanröja eventuella missförstånd — inget beröm i detta sammanhang. Jag kunde tyvärr bara hålla med.

Med detta som bakgrund var det med viss ängslan jag närmade mig Junior Boys kommande album ”Begone Dull Care”. Vad kunde jag vänta mig efter de två första fantastiska skivorna från Jeremy Greenspan och Matthew Didemus — magplask eller succé på nytt?

Inledande ”Parallel Lines” är en tändsticka som saaaakta flammar upp, sedan en bultande rytm. Låten står med ena foten i smält dumlekola och den andra på väg ut på försiktig morgonjoggning längs strandkanten, försöker ta språnget ut över våt sand, men rör sig sedan tillbaka igen.

I ”Dull to Pause” får vi besök av en medeltida bard som kastat sin luta och kommer trippande på tå med keyboard i handen, ingen tror förstås sina ögon eller öron, men truddelutten låter som en sampling från Bröderna Lejonhjärta-filmen. Och hela introt till ”Hazel” verkar vara rippat från Kaahs ”Dom tittar när jag dansar”, men det kan väl inte vara möjligt? Sedan blir det lite, eh, George Michael, över låten: det finns någon intention att göra klubbmusik, men det blir aldrig så mycket av det hela.

Under ”Sneak a Picture” tänker jag: ett laboratorium, dörrar öppnas, det bubblar i provrören, vit rök, vit soul och där står Adolphson & Falk som en retrovision av ett 80-tal med Eldorado i radion om söndagförmiddagarna, Kjell Alinge kommer att älska detta. Välputsad Spandau Ballet-saxofon i mitten. Inte så tokigt som det kan verka.

Junior Boys håller högst klass i ”Work” där ett vackert ackord reser sig som en vägg av is i bakgrunden, en technoslinga besläktad med Kraftwerk får det att röra på sig och jag kan bara hoppas att någon kreativ person remixar hela ”Begone Dull Care” så att den låter mer som just ”Work”.

Junior Boys tredje skiva är alltså mjukare och betydligt mer slätstruken än deras tidigare alster. Jag har lyssnat och lyssnat, men materialet kopplar egentligen aldrig greppet, det är inte mycket jag längtar efter att höra igen. Smärtsamt inser jag att Junior Boys har tagit ett steg närmare lattebarernas och frisersalongernas ljudkulisser, utan att för den skull parkera sig i soffan och bläddra i coffetable-böcker och glassiga resemagasin fulla av textreklam. Men när allt kommer omkring handlar det om trivselelectronica som saknar udd och inte lär göra någon vare sig upprymd eller upprörd. Själv känner jag mig mest en smula uppgiven.

Lyssna lite via Junior Boys-sidan på Domino.
Det finns dessutom några spår på YouTube.

Annons