När man läser texter om Anthony Gonzalez och hans M83 återkommer ofta musikaliska referenser till Ride, My Bloody Valentine, Slowdive och andra band som gjorde sig kända för att — utöver avtrycken i det tidiga 90-talets alternativscen — titta på sina egna skor under spelningar. Shoegaze, ni vet. När M83 står på scen kan vi istället tala om — screengaze. Gonzalez håller järnkoll på datorskärmen, laptopen står uppställd på något som liknar ett akvarium av plexiglas som inrymmer alla reglage och dioder, ilsket blinkande i blått, som behövs för att styra M83-farkosten. Det är i viss utsträckning en introvert tillställning, tillfällena där Gonzalez tilltalar eller blickar ut över publiken är ganska få. Men spelar det någon roll, egentligen?
Koncentrerar vi oss på det som strömmar ur högtalarna är det uppenbart att bandet lyckas överföra de tidigare skivornas regnbågsvackra gitarrmattor och keyboardlager till en föreställning som känns, rent fysiskt. ”Don’t Save Us From the Flames ” är ett av flera nummer som kopplar pitbullgreppet om uppmärksamheten. Spåren från senaste albumet ”Saturdays = Youth” får live en mer organisk form som skapar variation i helheten; ”Kim & Jessie” förblir en av årets bästa poplåtar och ”You, Appearing” är lika vacker som på skiva.
Trots detta kan jag ibland sakna någonting. För det är när Gonzalez duellerar med keyboardisten — och fenomenala sångerskan — Morgan Kibby som man känner hur tyglarna släpper, tillställningen är på väg att tippa över åt något håll (oklart vilket) och det blir på allvar spännande att vara på plats. Som extranummer får vi ”Coleurs” i en uppsluppen och pulserande version som leder tankarna till ett New Order uppdaterat för 2008. Här, någonstans, lyfter spelningen på allvar från det introverta och svävar ut i en dansande galax. Euforin kommer rusande och jag vill bara ha mer. Klyschan ”man ska sluta när man ligger på topp” måste användas med stor försiktighet.
anfang 