Fram med kökskniven. En smula andaktsfullt närmar jag mig första numret av litteraturtidskriften ALT, Atlas Litterära Tillägg, från Atlas förlag. Sprätter upp sidorna i kanterna. Det är samma känsla som när man köper ett aldrig läst exemplar av en äldre bok på ett antikvariat och tänker: här, mellan dessa sidor, ligger något viktigt och hemligt förborgat, bara för mig.
Det ord som bäst kännetecknar ALT är kanske ”dialog”. ALT recenserar inte, nyhetsrapporterar inte, skvallrar inte, indigneras inte. Vi får istället vinterns litteratursnackis, New Yorkers artikel om redaktören Gordon Lishs inflytande på Raymond Carvers noveller, översatt till svenska. Hans Gunnarsson och Viktoria Jäderling kommenterar artikeln och pratar strykningar i manus. Anne Swärd samtalar fritt om skrivprocessen och litteratur med Peter Kihlgård. Intressant, småkul och befriande opretentiöst (för den som nu är rädd för motsaten till sistnämnda adjektiv). Martin Gelin skriver om New Yorks samtida litteraturscen där det mer och mer handlar om vassa armbågar, bedömningar av utkast och money money money i marknadsföringspåsen. Numrets tungviktare är samtalet mellan franske akademiledamoten Pierre Nora och Jonathan Littell, vars uppmärksammade debut snart släpps på svenska med titeln ”De välvilliga”.
ALT känns lite inspirerad av amerikanska The Believer och avslutar även numret med Anneli Jordahls genomgång av vad hon köpt och läst på sistone — analogt med Nick Hornbys liknande artiklar i The Believer.
Alltså. Första numret av ALT bådar mycket gott. Det behövs en utmanare till mainstreamtittarvänliga bokstunder i morgonsofforna, tidningarnas kultursidor och smalsmala tidskrifter som OEI. Något som samtalar med läsaren och som får ta tid på sig. ALT kan mycket väl få den rollen. Jag plockar gärna fram kökskniven igen.
anfang 