Blir nyazeeländska The Ruby Suns årets Panda Bear? På nysläppta skivan ”Sea Lion” finns ju flera spår där det är omöjligt att inte tänka på fjolårets bästa. Självfallet referenser till Beach Boys. Starka refränger. Arrangemangen. Vindarna från Söderhavet blåser in — och här rycker de faktiskt lite kraftigare i kinden, låtar som ”Tane Mahuta” och ”Blue Pengiun” känns nästan som om de vore inspelade tillsammans med lokala musiker på en liten ö i Polynesien.
Det är uppsluppet, det är finessrikt. Ibland doftar det modern flowerpower i god Caribou-anda. Och spår som ”Oh Mojave” och nämnda ”Tane Mahuta” är onekligen friska fläktar en grå musikdag, men fungerar nog allra bäst för lyssnare som snöat in på Paul Simons etnofärgade skivor. Det är i ”Kenya Dig It?”, plattans bästa, samt första hälften av avslutande ”Morning Sun” (innan den spricker upp i trivsam New Order-pop) jag tänker mest på Panda Bear.
The Ruby Suns är inte så pjåkiga, men som helhet håller skivan inte riktigt, den blir lite för slätstruken emellanåt. Mer intressant i teorin än i praktiken. Som ni redan förstått: några riktiga pandabjörnar är The Ruby Suns inte.
Video: ”Tane Mahuta”
anfang 