Om jag får frågan ”Vilken skiva skulle du ta med till en öde ö?” svarar jag sannolikt ”69 Love Songs” med Magnetic Fields. Denna tre-skivor-i-en innehåller det mesta man kan önska sig av modern popmusik. Och texterna är ju lagom intellektuellt crazy för att man skall kunna gå omkring och klura på dem medan man letar efter mat och dryck på den där öde ön.
På förra skivan, 2004 års ”i”, fick Magnetic Fields med ”I Thought You Were My Boyfriend” till en brottarhit i indievärlden och skivan innehåller onekligen några av deras bästa stunder. Samtidigt fanns oroande tendenser i form av struttiga och pellejönsiga ”In an Operetta” och jag var nog inte ensam om att frukta att Stephen Merritt inför en uppföljare skulle snöa in totalt på operetter och andra stickspår. Jag kan ha förståelse för den konstnärliga lockelsen i sådana utflykter, men är ändå tacksam för att Magnetic Fields på nya ”Distortion” valde att göra det de är bäst på — solstrålande smart popmusik i rakt nedstigande led från Beach Boys, Beatles och diverse Phil Spector-producerade konstellationer.
Nu kan en viss utveckling ändå skönjas, främst i produktionen. Ibland låter det som om mastertejperna sänkts ner i ett syrabad, ibland som om studiofönstret varit öppet och släppt in ljudet av plåtslagande, hammarslammer och rasslande armeringsjärn från en byggarbetsplats. ”Distortion” är alltså en väl vald skivtitel.
Stephen Merritt hade helt rätt när han insåg att hans röst inte är ”pop enough” för vissa låtar, han har ju en tendens att framstå som en muttrande surpuppa om det vill sig illa. I ”Mr. Mistletoe” låter han mest seg och uttråkad, men i ”Old Fools” och ”Too Drunk To Dream” är de vokala insatserna utmärkta. Fast det som glädjer mig allra mest är att Shirley Simms som medverkade på ”69 Love Songs” är tillbaka bakom mikrofonen på de allra starkaste spåren, till exempel ”California Girls” och ”The Nun’s Litany”, som inte lär göra någon besviken.
Sammantaget visar ”Distortion” att Magnetic Fields i högsta grad är att räkna med. Operetterna ska de även i framtiden hålla sig borta från.
PS. Provlyssna enklast via Magnetic Fields MySpace-sida. DS.
anfang 
Operetten på I är ju fantastisk!
Hmm. När jag hör just ”In an Operetta” ser jag framför mig hur Stephen Merritt struttar omkring på ett scengolv i tajt gycklardräkt och Peter Pan-skor till ljudet av den ettriga cembalon. Sådär …
Jag tycker I var lite av en besvikelse. Men jag lyssnade på Distortion nyss och blev riktigt glad. Han är tillbaka!
Tack för tipset mr green ..
Ja, jag tycker också att ”Distortion” känns som en starkare skiva än ”i”, det är helt klart.