Tidig eftermiddag, jag tittar in på skivaffären Jukebox i Malmö. Det är de sista dagarna. Hasse står som vanligt bakom disken, men något i hans framtoning skvallrar om att en ny tid har kommit. Han hälsar lite förstrött, inte så glatt som vanligt. Spelar någon halvtrist rockplatta på låg volym. Musiken ska kanske inte längre tränga sig på, förmodligen kommer ändå ingen att köpa skivan.
Gamarna har nästan pickat den döda kroppen ren från kött: Jukebox säljer ut i princip hela sortimentet för halva priset, det är rejält utgallrat i backarna. Nu står jag själv där och bläddrar bland det lilla som finns kvar. Behöver jag Guided By Voices ”Universal Truths and Cycles”? Jag funderar en stund: Nej. Någon av David Bowies senare skivor? En Elvis-box? Ett extra exemplar av Red House Painters-skivan med berg-och-dalbanan på? Att ge bort till någon. Tja, kanske det.
Hasse försvinner ut ur butiken för att slänga kartongen med resterna av take away-käket i en papperskorg. Jag är ensam kvar en stund. Kakburken står öppen. Men för honom spelar det inte längre någon roll om jag skulle vara en fuling som snattar. Jag står där och bara tittar ut genom fönstret, undrar vart han tagit vägen.
När han kommer tillbaka försöker jag växla några ord med honom, får inte mycket till svar. Jag bestämmer mig för att inte köpa Red House Painters-skivan, inget annat heller. Jag säger hejdå till Hasse och lämnar butiken. Med en olustig känsla av att ha besökt en gravplundring.
anfang 