Årets skivor 2007

1. Panda Bear — ”Person Pitch”
Den svenska sommaren regnade bort, byhålor dränktes i vatten, folk paddlade kanot till jobbet. Men hos Panda Bear — Noah Lennox från Animal Collective — var det alltid solsken, 32 grader i skuggan, glittrande vågor och palmblad som kittlade varandra i vinden. Panda Bear blandade Beach Boys-hymner med krautiga syntar och dundrande trummor så att det låg ett långt och vemodigt ”Aloha” över hela skivan, som ett vykort från en solnedgång över Hawaii, med tumavtryck som luktade en perfekt blandad piña colada. Och ”Person Pitch” växte till ett magiskt soundtrack till hela 2007.

2. Le Loup — ”The Throne of The Third Heaven of The Nations’ Millennium General Assembly”
Åttahövdade Le Loup från Washington, DC, imponerade starkt med sin debut. Ibland går tankarna till Sufjan Stevens när jag hör ”Throne of The Third Heaven …”, men Le Loup är sig själva nog. Frontmannen Sam Simkoff har insett att banjo och trummaskiner är en väldigt lyckad kombination. Le Loups episkt färgade sånger bjöd på årets mest storslagna och vackra vemod.

3. Chromatics — ”Night Drive / IV”
Chromatics nattliga och suggestiva pop är sockrad med neonfärgad italodisco och Saint Etienne-harmonier. De tycktes komma från ingenstans (vilket i detta fall betyder Portland, Oregon, USA) med en packe turné-CD-R i ryggsäckarna och stal uppmärksamhet på ett otal mp3-bloggar. Ett bra bevis på bloggarnas förmåga att lyfta fram mindre band idag. Och samtidigt ett bevis på att musikalisk kvalitet aldrig har fel.

4. Windmill — ”Puddle City Racing Lights”
Windmill var det imaginära mötet mellan en pianobaserad Johanna Newsom och Flaming Lips i deras mer tillbakalutade stunder. Matt Dillons sånger är dramatiska och storslagna, för att i nästa sekund växla över till det lågmälda och intima. Popbaletter för tesörplande finsmakare.

5. Linda Thompson — ”Versatile Heart”
Gästerna trängdes i studion när folkdrottningen Linda Thompson spelade in första skivan på fem år. Rufus och Anthony körade, dottern Kamila bidrog med fantastiska ”Nice Cars”. Linda skrev några nummer tillsammans med sonen Teddy och valde dessutom omsorgsfullt covermaterial ur musikhistorien. Så fick vi exempelvis en briljant, andlös tagning av Tom Waits ”Day After Tomorrow”.

6. Blonde Redhead — ”23”
Urbant är ordet, jag minns inte när jag senast hörde en skiva som låter så mycket storstad. Blonde Redheads ”23” är en lång taxiresa nedför Manhattan en mörk höstkväll medan regndropparna faller mjukt mot rutan. Verkligheten och staden susar förbi utanför medan man drömmer sig bort i sällskap med förstklassiga poprökare som ”Spring And By Summer Fall” och lugna, bitterljuva saker som ”The Dress”.

7. The Sea and Cake — ”Everybody”
Sam Prekop & Co i Chicago-baserade The Sea and Cake är riktiga oldboys ute på den postrock-gren som flörtar med somrig pop och gärna lånar element från jazz och brasiliansk bossa. Det riktiga genombrottet borde komma med ”Everybody” där allting strålar samman till en fulländad helhet.

8. Battles — ”Mirrored”
Battles slog sönder matterocken och blandade upp med jazzackord och allsköns finessrika inslag. ”Mirrored” är futuristisk rock’n’roll och en av årets mest spännande upplevelser. Bjällerklanget ungefär sex minuter in i ”Tonto” är en ren bonus inför julen.

9. Deerhoof — ”Friend Opportunity”
Deerhoof må vara veteraner, men har ändå mer leklusta än många av de band bestående av finniga 18-åringar som varje månad hajpas av NME. ”Friend Opportunity” är en färgsprakande konfettiregnande popresa, från första ackordet i inledande ”The Perfect Me”. Omslag av David Shrigley.

10. M.I.A. — ”Kala”
Kattguld och diamanter — båda delar är lika mycket värda. M.I.A. blandade på uppföljaren till ”Arular” högt och lågt. Bollywood-stycken, Clash-samplingar, pistolskott och oxtunga hiphop-rytmer, så att man inte vet vad som väntar nästa sekund. Ett spår som ”Jimmy” kändes som en upphottad version av Baccaras ”Yes Sir I Can Boogie”. Och det funkade hur fint som helst.

11. Twilight Sad — ”Fourteen Autumns and Fifteen Winters”
Med gitarrmattor á la Mogwai, melankoli i Arab Straps skola och ett knippe urstarka låtar flyttade The Twilight Sad in i mångas hjärtan. Sällan har skotska låtit så vackert som när James Graham rotvälskar orden ur strupen. Extra plus för de snygga låttitlarna.

12. The Field — ”From Here We Go Sublime”
Ingen annanstans hördes som hos The Field så vacker och förförisk elektronisk musik under 2007. Mjukt i kanterna med en stänk av balearica, ibland är det som om Embassy gjort en technoskiva producerad av Studio. ”From Here We Go Sublime” äter sig in i kropp och själ. Och det går inte att få nog. Bara att gratulera Sverige till ännu ett geni — Axel Willner — bakom maskinerna.

13. Caribou — ”Andorra”
Dan Snaith och hans Strawberry Fields-electronica fortsätter segertåget genom indievärlden. Strawberry Fields? Jo, ofta låter det faktiskt som om Caribou gör varianter på Beatles klassiska popstycke med fräscha idéer i sinnet. Och samtidigt behåller den psykedeliska känslan och förkärleken för blomsterprunkande popmusik.

14. Liars — ”Liars”
Ibland lät det som om Animal Collective snöat in på The Stooges, ibland som om bröderna Reid skjutit liv i Jesus and The Mary Chain för ett par intensiva nummer med taggtrådsgitarrerna. Liars gjorde sin hittills rakaste skiva, men skämde samtidigt bort oss med softrockiga saker som ”Sailing To Byzantium” och psalmlika ”Protection” där en saftig orgel ger skivan en stämningsfull avslutning och visar på Liars bredd i registret.

15. Of Montreal — ”Hissing Fauna, Are You the Destroyer?”
ABBA möter Neutral Milk Hotel i en dragshow som får The Ark att framstå som näpna korgossar. Of Montreal och frontmannen Kevin Barnes texter har dock ett djup bortom den småknasiga ytan. Ty aldrig förr har vi fått oss serverade sådana mörka sanningar om hur en flytt till Norge kan förändra livet.

Bubblare
Burial, Band of Horses, Tegan & Sara, Feist, No Age, Robert Wyatt, Radical Face, Radiohead, The National

Andra bloggar om årets skivor 2007, årets skivor, skivor, musik

Annons