Liars, Debaser Malmö, 6/11

Det råder Lynch-stämning på Debaser när australiska förbandet HTRK står på scen. Ljuset skiftar mellan lila och rosa, HTRK:s musik är en smula surrealistisk, som dragen ur mardrömmarnas rike och nu utringlad i den glest befolkade lokalen. Det är tomt framför scenen, publiken håller sig i skuggorna. Ja, det känns som om vi tagit plats i en David Lynch-film och vi väntar bara på att en dvärg skall dansa genom lokalen och prata baklänges eller att Dennis Hopper skall träda fram ur skuggorna och inhalera sinnesutvidgande gas ur tuber. Vilket förstås inte inträffar.

HTRK:s sound är hårt och atmosfäriskt, med ett tydligt eget uttryck. De lånar lite 60-talspsykadelika och kryddar med taggiga gitarrer, trummaskiner och sångerskans hårda, dompterande maraccasslag mot pukan. Tempot är nedskruvat, nästan slow motion. Det blir ganska segt efter en stund och jag får känslan av att just så här skulle det låta om Patti Smith fått i sig alldeles för mycket nedåttjack när hon spelade in ”Easter”.

När Liars äntrar scenen händer det något. Eller rättare sagt — det händer väldigt mycket. Liars går på knock direkt, det är en magnifik öppning full av uppsluppen energi och ett tajt, hårt driv i framförandet. Publiken drar sig mot scenen, några börjar tokdansa. Det var det här vi behövde efter HTRK:s inledning. Trummisen Julian Gross (klädd i neonrosa regnjacka) bjuder på ett imponerande sväng med stockarna, faktum är att det var ett tag sedan jag såg ett band där det är så uppenbart vad batteristen betyder för helheten. Följaktligen är det också i spåren från förra skivan, ”Drum’s Not Dead” som Liars kommer till sin rätt på allvar, medan de rakare ”Freak Out” och ”Plaster Casts of Everything” från nya skivan faktiskt känns lite blekare, kanske beroende på att ljudmixningen tycks vara optimerad för de trumintensiva spåren där sångaren Angus Andrew också får leva ut sin danskåta scenpersonlighet.

Det är lite märkligt att ett så pass hyllat och hajpat band som Liars inte drar mer än drygt 150 personer. Men vi som var på plats fick i alla fall se och höra en grådaskig tisdagkväll i november förvandlas till en rusig, smågalen och intensiv afton. Trumman är inte död, om någon nu trodde det.

Annons