Det börjar fantastiskt. Jag skruvar upp ett snäpp och spelar de inledande spåren en gång till. Jamenjovisst. Den spöklika dubjazzen i ”Where Should I Go?” äter sig in i kroppen som ett iskallt, kargt King Tubby-beat. Och sedan blir det — ännu bättre. ”Machine in the Ghost” lunkar rastlöst framåt i feber, gästande Barbara Panther viskar och kvider fram texten, studsande trumloopar jagas av en ettrig countryslinga på gitarr som nog egentligen vill vara banjo … ja, har vi att göra med årets skiva?
Nu visar det sig inte vara så enkelt. Efter den magnifika öppningen är det som om ”First Night Forever” tappar skärpa och sticker iväg åt alla möjliga håll och kanter. Berlin-baserade konstnären Theo Altenberg
står för sång i ”Need Is All You Love” och låter som Tom Waits på en bar i Kingston med ett glas rom i näven och en småsömnig duborkester på scen. Helt okej, men när Altenberg sedan leker James Brown i ”Healer” blir det till ett rätt fantasilöst ripoff på ”Sex Machine”. Mer ”kul” än kul, om jag säger som så.
Några spår känns också lite väl mycket rökiga musikerjam. Kanske inte så konstigt med tanke på att Burnt Friedman är multiinstrumentalist, har en diger meritlista (ett otal egna projekt, häromåret gäst hos Nine Horses med mera) och omger sig med prominenta gäster. Han vill mycket, gissar jag. På skivan fungerar det jampräglade dock mest som utfyllnad. Jag längtar intensivt efter att det skall komma något lika knäckande som de två inledande spåren. Men det gör det aldrig.
Burnt Friedman feat Barbara Panther – Machine in the Ghost.mp3 (YouSendIt)
anfang 
Håller med. Hans instrumentala grejor är bättre, t ex samarbetet med Jaki Liebezeit på Secret Rhytms (tvåan är bäst).
OK, jag får kolla in det närmare.