Bäste Josh Ritter,
Du kommer att tro att jag vaknat på fel sida, men nej. Om allt ändå vore så enkelt att jag är surmulen och till och med drabbats av vaxproppar som förhindrar mig från att uppfatta Storheten i din nya skiva, ”The Historical Conquests of Josh Ritter”. Istället är jag konfunderad och oroad. I december i fjol utsåg jag ju din skiva ”The Animal Years” till 2006 års allra bästa. Du skall veta att konkurrensen var hård och att jag lyssnat mycket på andra artister på listan (Ellen Allien & Apparat, Beach House med flera) som skulle kunna hota din förstaplacering vid en revidering av listan, men jag har inte ändrat mig. Jag tycker fortfarande att ”The Animal Years” är en fantastisk skiva.
Jag skrev ju ”konfunderad” i inledningen. Vad menar jag med det? Tja, efter att ha lyssnat på din nya skiva har jag kliat sår i hårbotten, i undran: Vad är det egentligen du håller på med? Redan titeln är illavarslande. Tar du dig själv på för stort allvar eller är du bara ironisk? Jag vet inte, men ironi klär dig (och de flesta människor) väldigt dåligt.
Nåväl, jag hoppar över till musiken istället. Du inleder med en popstompig sak, ”To The Dogs or Whoever”, som låter alldeles för mycket oinspirerad Dylan för att du skall komma undan med det. Man skulle kunna säga ”modig inledning”, men eftersom låten är så träig — med fotbollsrefräng och allt! — får du inga poäng alls av mig. ”Next to the Last Romantic” sitter i samma klassrum och vill så gärna bli älskad av gubbrockarmagistern i skinnväst framme vid katedern.
Materialet är på långa håll inte alls lika starkt som på ”The Animal Years” och det är kanske lite för mycket begärt. Men ack, om jag ändå kunde frambringa känslan av att du ansträngt dig till det yttersta för att ta dig upp på din högsta låtskrivarnivå. Förutom ”konfunderad” skrev jag tidigare att jag är oroad. Kanske har du haft lite för bråttom med uppföljaren? Turnélivet är inte alltid så glamoröst och för många ingen bra låtskrivarmiljö. Jag hoppas i alla fall att du mår bra och inte känt pressen att leverera, bara ett drygt år efter ”The Animal Years”.
Nu skall du veta att långtifrån allt är blekt och småtråkigt på din nya skiva. Ibland låter du faktiskt lite som Peter Case gjorde när han skrev sina vassaste poplåtar (”Six-Pack of Love”, 1992). Mmm, pianodrivna Lennon-blinkningar som man blir härligt uppsluppen av! ”Rumors” och ”Real Long Distance” är ju bra exempel på de bästa spåren på ”The Historical Conquests …”.
Sedan måste jag säga att du fortfarande har förmågan att snickra ihop rysare till avskalade låtar för akustisk gitarr och din egen ettans-sandpapper-röst. ”Still Beating” håller jag högt, ”The Temptation of Adam” är inte tokig, men inget av dina bättre nummer.
Nog nu. Du förstår att jag är lite besviken, men också hör att du fortfarande har potential att leverera fullpoängare. Vi ses nästa gång. Nu måste jag lyssna på ”The Animal Years” igen. Ha det bäst!
Andreas
PS. Det är för övrigt finfint att alla kan lyssna och bilda sig en egen uppfattning via din hemsida. DS.
anfang 