Det är inte varje år Peter Kihlgård släpper nya alster ifrån sig, så det är förstås sommargottis att färska pocketversionen av novellsamlingen ”Serenader” (En Bok För Alla), som först gavs ut 1998, är försedd med två nya noveller. Om de ratades från originalutgåvan eller om de är av senare datum är oklart; det framgår inte heller av Cecilia Davidssons förord (som gärna hade fått borra ner sig i ”Serenader” istället för att fungera som en introduktion till Kihlgårds författarskap i allmänhet).
”När min far var tolv år sköt farfar honom i huvudet med en hagelbössa.” Så inleds ”Den lyckligaste människan i världen”, den första av de båda nytillkomna novellerna. Därmed är man naturligtvis fast, med boken i nävarna. Men nu är ju inte Kihlgård så mycket för den enkla dramaturgin, så vad som låter som en mordhistoria rullas i själva verket ut till en hyfsat mustig skröna, i samklang med några av samlingens andra noveller.
”Vad äter hon då, människan?” är den andra nya novellen. Ella Bastin sitter till bords på stamrestaurangen och vet inte riktigt vad hon skall beställa. Vi får scener ur hennes liv, via associationer tecknas stegvis bilden av en människa som ibland hållit sig själv tillbaka, ibland gett sig hän. Vad är det hon minns? Varför? Vem har hon blivit?
”Serenader” är komedi, den är tragedi, det är en samling berättelser där Kihlgård med drastiska bilder och oväntade förlopp skådar in i den mänskliga själen. Sketna 30 kr kostar boken. Värd tusen gånger mer än den där dussindeckaren som kvällstidningen vill att du skall ta med dig i hängmattan.
anfang 