Reflektioner under läsning av ”Den vita jorden”, av Lotta Lotass:
Lådan, asken. Texterna nedtryckta, ett fåtal sidor ihophäftade, andra lösblad. Sammantaget runt 500 sidor. Knappast en konventionell roman. Knappast en roman. Novellsamling? Snarare texter som fritt samspelar. Metalitterärt grepp. Läsaren bygger själv? Hmm, möjligen. Återstår att finna eventuellt samband mellan texterna. Men Cortázar skrockar av lekfull glädje i sin intertextuella himmel.
Fragment, fältstudier. Var befinner man sig? Rummet? ”Det vita rummet” — det oskrivna, odefinierade — blir ”Den vita jorden”, den outforskade, den ibland oskuldsfulla. Det är floden som färgas röd, gruvan och tåget, betongblandaren, det är fartyget som sjunker, besättningens berättelse. Texterna tycks ibland se med pionjärens blick. Människan Maskinen Naturen skådad och använd för första gången. Använda naturen?
Människan förändrar landskapet och marken mera djärvt och raskt än någonsin de orogenetiska rörelserna mäktar. Vad är torkan, vattnets inverkan, vindens märken och klimatets växlingar mot människan? skriver Lotass.
Och människan, vem är hon, i texterna? Ofta i bakgrunden, som om Lotass vill rikta blicken mot tingen, naturen, arbetet, forskningen. Karaktärerna är vagt definierade, så gott som alltid namnlösa. Könlösa? Njae. Man kan ana man. It’s a man’s world, precis som forskning och vetenskap varit genom historien.
Men hur var det nu med läsaren som medskapande? Hon kan förstås lägga pussel med texterna, hitta samband, spegla dem i varandra. Gott så. Fast läsaren är i högre grad medskapande i den enskilda texten. Läsaren som vetenskapsman? Eller ja, vetenskapskvinna. Läsaren har svårfångade, mystiska texter framför sig i en låda. Det gäller att skapa sin egen föreställning. Vad handlar texten om — egentligen? Vad betyder den? Däri ligger det verkligt medskapande. Som i all riktigt bra litteratur.
anfang 