Radical Face

Man öppnar dörren och stiger in, gångjärnen gnisslar, brädgolvet i farstun knäpper och knarrar. En övervintrad fjäril lyfter från en mörk vinkel där vägg möter tak. Solstrålarna silar in genom ett dammigt fönster.

Att lyssna på Radical Face och nya skivan ”Ghost” (Morr Music) är som att vandra runt i ett gammalt trähus. Man koncentrerar sig, lyssnar efter oväntade ljud, går sakta fram över golvet. Och där, jo, något rör sig bakom trappan upp till andra våningen. Det är Ben Cooper. Han släpar fram dragspel, ett piano, banjo, bas, ett trumset. Och så den akustiska gitarren, ofta längst fram och viktigast, men nej nej nej, han är ingen konventionell singer-songwriter, han vill göra Radical Face till något mer, något extra.

Så kommer han igång, musik och sång. Rösten är lätt nasal och låter som om den kom från en späd och näpen gestalt. Ja, ibland är Radical Face lite som Paul Simons mer avslappnade stunder. Och ”Ghost” är en skiva som tassar fram, den följer bondkatten som slinker in genom ytterdörren och smyger genom rummen, sniffar på trösklar och gardiner, hittar köket, hoppar upp på diskbänken och slickar i sig en droppe vatten som kurat i kranens mynning sedan Ben Cooper senast var i huset.

Det mest direkta spåret är ”Welcome Home”, en stilig poplåt, salongen i det Cooperska huset. Och bredvid den akustiska gitarren finns det finns gott om plats för välsnickrade detaljer. Dessutom bjuder refrängen på allsångsmöjlighet. Jo, minsann. Och det fungerar. Men det är inte lönt att ringa Anders Lundin och hans Skansen-program, ”Welcome Home” är lite för vemodig och har nog för många nyanser för ett sådant öde.

”Ghost” är en försiktig och lite försynt skiva, men aldrig blek eller anonym. Den ber bara om tid. Tiden det tar att lära känna och bo in sig i ett hus.

Radical Face – Welcome Home.mp3

Annons