Daniel Sandström har en mycket läsvärd artikel i Sydsvenskan, där han bland annat skriver att deckarna har blivit litteraturens motsvarighet till gratistidningarna. Kan bara hålla med; marknaden översvämmas av snabbslukade böcker med tuggmotstånd som ett mål på McDonald’s. Och så rätt Sandström har i att det anses fint att ha ont om tid numera. En fulltecknad kalender = du gör saker och du känner folk. Jättefint.
Men mot slutet av artikeln händer något. Då kommer den, en av recensentsveriges mest omhuldade ”sanningar”, den om att svensk samtidslitteratur — deckarna borträknade — sällan handlar om samtiden. Stämmer det? Deckarna intresserar sig väl mest för samma saker som kvällstidningarna fyller sidorna med. Våldet, morden, hatet. Och ibland ett lite större perspektiv, exempelvis trafficking, prostitution, torskeri och korruption. Det är delar av samhällets skuggsida som absolut måste skildras.
Men de svenska novellisterna och romanförfattarna, de som inte skriver deckare, skriver de inte om samtiden? Jo, självklart. Det är bara att nämna namn som Jonas Hassen Khemiri, Ninni Holmqvist, Torbjörn Flygt, Lena Andersson, Mats Kolmisoppi och ett otal andra. Är dessutom inte Martina Lowdens ”Allt” ett stort stycke samtid? Och Åsa Maria Krafts senaste (förvisso dikt) handlar ju bland annat om kriget i Irak, om man nu vill ha ett mer direkt politiskt anslag.
Det vore förstås förödande om författare försökte tillmötesgå recensentkåren (och det är nog heller ingen intresserad av att göra). Men det skulle vara intressant att veta lite mer om vad recensenterna efterlyser när de påstår att svenska romaner och noveller så sällan berör samtiden. Dokusåpor i romanform? Kritik mot övervakningssamhället? IT-terrorism på fräscha versmått?
Ibland verkar det faktiskt som om dessa recensenter glömmer att det inte finns en samtid — det finns hur många som helst.
anfang 