Jag har lite svårt att förhålla mig till musik som vill vara så där uppsluppet småtokig och fyndig. Den blir lätt totalt intetsägande, bara pellejönsig eller för smart för sitt eget bästa. Warren Zevon kunde konsten att både framstå som crazy och dessutom skriva briljanta låtar som, trots att de hette sådant som ”Roland the Headless Thompson Gunner” och ”Things to do in Denver When You’re Dead”, levererade skarpögda politiska betraktelser och en portion svart humor till fina popmelodier.
Riktigt lika bra går det inte för Panther. Rent musikaliskt har han ingenting med Warren Zevon att göra, men glimten-i-ögat-sättet att närma sig låtskrivandet har de gemensamt, även om Panther är lite mer knäppgök. När jag lyssnar på Panthers ”Secret Lawns” blir jag först lite glad. Aah, Ariel Pink goes disco! Men sedan kommer jag på att det egentligen bara är förkärleken för falsettsång (och antagligen haschdimmmiga sovrum) som Panther och Ariel Pink har gemensamt.
Så, vad är då Panther? Jo, det är pseudonymen för Charlie Salas-Humaras, han kommer från Portland (som Chromatics, you know) och lär vara sjukt bra live. ”Secret Lawns” är en kort historia (30 minuter), en uppsluppen och yster sådan. Inledande ”Use Your Mouth to Breath” är egentligen inte särskilt bra, men kittlar ändå så pass att det är den enda låt jag under en lunchpromenad lyssnar på i min iPod.
Panther gillar skeva electrobeats varvat med jazziga funkpartier. Till det ylar han som en vårkåt Prince. Småtokigt – jajamensan. Och lite för ofta blir resultatet spretigt med hög kitschfaktor. Ja, det är till och med något porrigt över Panthers låtar ibland. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om ”How Does it Feel?” eller ”How Well Can You Swim” blir en hit på en och annan lapdance-klubb i USA under året.
anfang 