Den var knappast en av förra årets mest uppmärksammade skönlitterära böcker. Kanske blir det annorlunda nu 2007, det så kallade Linnéåret, då gubben skulle fyllt 300 om han inte kolat. Boken jag talar om är skriven av Ann Granhammer och heter ”Den indianska krassens blickande” (Bonniers). Smaka bara på titeln – otroligt snygg.
I kortromanen (runt 120 sidor) möter vi blomsterkungens dotter, Elisabeth Christina Linné, som 1762 publicerade uppsatsen ”Om Indianska Krassens Blickande” i en av Kungliga Vetenskaps Akademiens (sic, särskrivningen är inte min) handlingar. Hon fångades, skrev hon, på Linnégården Hammarby ”en aftonstund” av ”huru blomstren på Indianska Krassen blickade helt tätt”. Ann Granhammer har gett sin berättelse en skir och lakonisk, lite sökande stil: ”Hon iakttar krassen. Det är märkvärdigt att på dagarna är blommorna gula, lysande och på nätterna helt svarta, långt svartare än bladen eller andra blommor. En svärta mörkare än natten. Det blixtrar framför ögonen. Hon överhöljs av ljusblinkar. Är det blommorna? Hon stirrar och där ur det svartaste mörka blinkar krassen till.” Så bra så.
Den sökande stilen återspeglas i berättelsen. För romanen handlar inte bara om indiansk krasse som blixtrar om natten. Inte heller om att vara kvinna/dotter i skuggan av en stor vetenskapsman och inte få ägna sig åt forskningen (även om det förstås är ett spår som är ofrånkomligt). Nej, snarare är centrum i berättelsen Elisabeth Christinas utveckling från flicka till kvinna. Här anar man en parallell till Moa Martinsson och Sara Lidman, och visst, den finns. Ann Granhammer stöper dock sin berättelse i en form som känns egen. Tvångsäktenskap, misshandel, makens otrohet – allt finns där, men Elisabeth Christina är en stark karaktär som så gott hon förmår kämpar och bänder mot konventioner och den destruktiva relationen.
”Den indianska krassens blickande” är en sådan där roman man inte riktigt vet var man har – och som därför fascinerar.
Ann Granhammer
Linnéåret
anfang 