Vinterns blick

En traditions födelse. Det var året då folk började läsa Tranströmer på julafton. Allt skedde utan statsmaktens påbud, det kom inifrån. Folk behövde. Det var som en massrörelse, men kravlös. Och började spontant, det gjorde den, på olika klockslag, under skiftande former. Med plats för allas enskilda upplevelse. Man som kvinna, gammal som ung, ja till och med hundar och katter nosade nyfiket på samlingar som ”17 dikter” och ”Östersjöar”. När julaftonens morgon glimmade öppnade människor själsdörren för att släppa in ett par rader lyrik, vissa lät flera sidor, ja samlingar, stiga in bland bohaget. Det fanns hålrum i tiden, mellan senapsglasera skinka och hetta glögg. Man satt framför brasan eller smög in i hörn för sig själv. Några rökte pipa eller drack ett glas julöl medan de vände blad. Andra tittade ut på stuprännans istappar, dessa tranströmerska juver av glas. Former, material, bilder. Det gick rykten om att de lystna inte kunde hålla sig till på eftermiddagen utan tjuvstartade med dikterna innan frukosten. Låg kvar där i sängen, huvudet ovanför täckets kant, blicken på raden, boken ett tak mot dagen och aftonen. Mångas uppfattning kom på skam, ty dikterna var öppna och rörde sig i riktning mot dem, bara de investerade, ett ord som ofta sågs och hördes i tidevarvet, i andra sammanhang. Nu behövdes investeringar i ro och dikt. Vissa beskrev ett ljus som tycktes stråla över hjässan under läsningen. Vinterdikterna passade många, det hela skedde ju i det sena december, på självaste julafton. ”Sex vintrar” och ”Från vintern 1947” rörde sig i ett otal sinnen. Det sägs att någon flera gånger läste ”Vinterns blick” från samlingen ”Det vilda torget”. Blev fångad. Att denna fångenskap var helt frivillig. Rentav behaglig.


Jag lutar som en stege och når in
med ansiktet i körsbärsträdets första våning.
Jag är inne i färgernas klocka som ringer av sol.
De svartröda bären gör jag slut på fortare än fyra
skator.

Då träffas jag plötsligt av kylan från långt håll.
Ögonblicket svartnar
och sitter kvar som yxans märke i en stam.

Från och med nu är det sent. Vi ger oss av
halvspringande
utom synhåll, ner, ner i det antika kloaksystemet.
Tunnlarna. Där vandrar vi i månader,
halvt i tjänst och halvt på flykt.

Kort andakt när någon lucka öppnar sig över oss
och ett svagt ljus faller.
Vi ser uppåt: stjärnhimlen genom avloppsgallret.

Annons

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s