Damien Jurados indieamericana bryter ingen ny mark. Ingen förväntar sig det och kanske är det inte heller någon som vill att han ska göra det. Vissa saker mår helt enkelt bäst av att stanna i status quo-läge. Hos Jurado vill man ju ha den avskalade inramningen. Den ensamma akustiska gitarren och det försiktiga pianoklinkandet. Den Carver-svarta vardagsrealismen om människor som sitter fast i dåliga äktenskap och som drömmer rosa om dagar som alltid kommer att vara askgrå. Avslutande ”Montesano” ramar in allting, en vibrerande gitarr, en närmast sakral Jurado som stiger ur mallen och svävar fram som en ande över prärien. Kanske är han på väg mot nya områden, trots allt.
anfang 