Inget snack om saken i år. Animal Collectives ”My Girls” välte allt och sopade banan så att alla konkurrenter åkte i diket. Men Middle Easts ”Blood” gjorde det lite mindre självklart, precis som El Perro Del Mar och ”L Is For Love”, som jag spelat oräkneliga gånger. Ni hittar en playlist på Spotify. Innehåller de flesta låtarna, i vissa fall ett gott alternativ.

På topp30.se finns förresten även ett antal andra listor.

Årets låtar 2009
1. Animal Collective — My Girls


2. Middle East — Blood


3. El Perro Del Mar — L Is For Love
4. Dirty Projectors — Stillness Is The Move
5. Memory Tapes — Graphics


6. The xx — Shelter
7. Fever Ray — Seven
8. Woods — The Number
9. Wavves — No Hope Kids
10. Bat For Lashes — Daniel
11. Atlas Sound feat Laetitia Sadier — Quick Canal
12. Markus Krunegård — Hela livet var ett disco
13. Empire Of The Sun — We Are The People


14. Neon Indian — Deadbeat Summer
15. Phoenix — 1901
16. The-Dream — Rockin’ That Sh**
17. Sunset Rubdown — Idiot Heart
18. J. Tillman — Age Of Man
19. The Very Best — Nsokoto
20. Jenny Wilson — The Wooden Chair


21. Wild Beasts — Two Dancers (1)
22. Grizzly Bear — Two Weeks
23. Dan Auerbach — Heartbroken, In Disrepair


24. Girls — Laura
25. Rakim — Walk These Streets
26. Midaircondo feat Ebbot — Silk, Silver and Stone
27. Health — We Are Water
28. Parallels — Ultralight


29. Local Natives — Wide Eyes
30. Mary Onettes — Once I Was Pretty

Bubblare
Dan Deacon — Paddling Ghost
Mew — Introducing Palace Players
Allen Toussaint — Egyptian Fantasy
Bassekou Kouyate feat Harouna Samake — Torin Torin
The Field — More That I Do
Beach House — Norway
Moderat — A New Error

1. The XX — XX
En ödslig bakgata i London. Mörker mörkt mörkare. Beats som bultar i asfalten. Låtmaterialet på The XX:s debutalbum vävs till en tjock filt att svepa om sig när världen utanför känns alltför ful och jävlig. Vackrare mollmalande gitarrer har vi inte hört sedan Interpols ”Turn on the Bright Lights”. Och för en gångs skull visade sig hypen av ett band från brittiska öarna vara befogad.

2. Memory Tapes — Seek Magic
Dayve Hawk från New Jersey utgör Memory Tapes. Fast det känns som om hela Hot Chip och New Order gästspelar på ”Seek Magic”. En kavalkad där österländskt orienterade dataspelssoundtrack samsas med drömsk popelectronica av bästa märke. Hawk lägger dessutom då och då ut remixpraliner och annat godis på sin blogg We’re Tapes.

3. Fever Ray — Fever Ray
Vi fick ingen ny Knife-skiva, men väl något närliggande. Karin Dreijer stod i skepnad av Fever Ray som väntat stadigt på egen hand och levererade sånger i svart bomull som kändes helt självklara när året skulle summeras.

4. Woods — Songs of Shame
Vintage-känsla, lo-fi och stilfullt utmejslade popmelodier med falsettsång från Brooklyn-bandet Woods som emellanåt inget hellre tycks än att ha velat hänga med psykedeliska ikoner som Jefferson Airplane i San Francisco 1967.

5. Animal Collective — Merriweather Post Pavilion
Mest lättillgängliga plattan från Animal Collective så här långt. Men inte har man tummat på konstnärligheten. Det är en bedrift att få solbadande fotbollskörer att kännas så rätt som i ”Daily Routine”. Och ”My Girls” seglade upp som årets mest självklara anthem långt utanför indiekretsarna.

6. Dan Auerbach — Keep it Hid
Rotrocken revisited. Bubblande bluesträsk, knivskarpa Jon Spencer-riff — och ibland framstår Dan Auerbach minsann som en Tom Waits med honung över stämbanden.

7. Neon Indian — Psychic Chasms
Paraplydrinksfärgad filtertechnopop. Texas-baserade Alan Palomos projekt Neon Indian var en av årets riktigt uppiggande upptäckter.

8. Jenny Wilson — Hardships!
Jenny Wilson är pop. Hon inspireras av gospel. Gör soul. Besjunger moderskapet. Och mycket, mycket mer.

9. Grizzly Bear — Veckatimest
Precis som hos Fleet Foxes infinner sig känslan av flanell och jaktstuga när man lyssnar på Grizzly Bear. Men björnarnas musik är mer stilfull och elegant, med dragning åt en era när rocken var ung, gjord för att framföras i ett ödsligt ballroom.

10. Dirty Projectors — Bitte Orca
Som om Talking Heads prylat upp Paul Simons ”Still Crazy After All These Years” med ett inbundet exemplar av ”A Clockwork Orange”. Och efteråt plåstrar Dirty Projectors om, säger förlåt och bjuder på läsk och tårta.

11. Sunset Rubdown — Dragonslayer
Wolf Parade-mannen Spencer Krug korsbefruktade en tidig Bowie med Roxy Music — Sunset Rubdown är en bitsk och ettrig terrier som inte ville sitta fint och räcka vacker tass. Det mår popen bra av.

12. Girls — Album
Klassiskt blommig SF-pop besläktad med Kinks och Zombies, vem kan egentligen motstå Girls?

13. Wild Beasts — Two Dancers
I fantasin är Wild Beasts ett musikaliskt möte mellan Anthony Hegarty, Edwyn Collins och Grace Jones på en ljusskygg Soho-klubb draperad i blå sammet.

14. Phoenix — Wolfgang Amadeus Phoenix
Phoenix har alltid gjort perfekta poplåtar, men albumen har saknat något; den här gången stämde dock helheten. Om Bill Murray sjunger karaoke i en ”Lost in Translation 2” blir det självfallet till ”1901” eller ”Lisztomania”.

15. El Perro Del Mar — Love Is Not Pop
Ur smärta kan små under växa. ”Love Is Not Pop” kramar om storstadens ensamma hjärtan. Och El Perro Del Mars version av Lou Reeds ”Heavenly Arms” överglänser vida originalet så att det känns helt självklart.

Nära
J Tillman — A Year in the Kingdom
Empire of the Sun — Walking on a Dream
Bassekou Kouyate & Ngoni ba — I speak fula
Allen Toussaint — The Bright Missisippi
Dan Deacon — Bromst
Bat For Lashes — Two Suns
Real Estate — Real Estate

Så kommer det då en video till denna låt — ungefär samtidigt som bandet släpper en ny EP. Förvirringen är total. Och det är precis som det ska vara.

Hiphopduon Kidz In The Hall släppte i fjol utmärkta plattan ”The In Crowd”. Nu kommer snart en ny EP där ett av spåren heter ”The Grizzly Man” och är kraftigt baserad på samplingar från Grizzly Bears ”Two Weeks”. Och hur funkar det då? Jag betraktar det som en retorisk fråga. Ladda hem från denna sida på 2dopeboyz.okayplayer.com.

Som om Kylie battlat Chromatics och det hela kompats av New Order. Vi talar om Toronto-baserade Parallels. Dansa!

Nej, jag har inte lagt ner bloggen, men har extremt ont om tid för den just nu. Annars? Jovars. Läser filosofi och Don DeLillo. Lyssnar på Health, Midaircondo och Girls. Och så Fuck Buttons kommande skiva ”Tarot Sport” förstås. Se upp för den, det säger jag bara. Smaka på korta versionen av spåret ”Surf Solar”:

Först tyckte jag att The XX lånat lite för mycket av ljudbilden på Interpols ”Turn on the Bright Lights”. Gitarrerna, en smula nedstämda. Den ödesmättade känslan. Men lyssnar man lite mer upptäcker man att The XX faktiskt har något eget också. Här gör de en alternativ tagning av ”Crystalized” i Amsterdam. På deras MySpace finns dessutom en helt okej version av Aaliyahs ”Hot Like Fire”.

Man kan undra vad ett band som hade sina glasdagar för mer än tjugofem år sedan har att tillföra samtiden. Fuck it, skulle Gang of Four säkert svara och därefter gå upp på scen och riva av ”Return the Gift” som om almanackan visade 1979. Det gör de förstås rätt i. För det mest rebelliska Gang of Four anno 2009 kan göra är att visa långfingrarna mot en tidsanda som — precis som många tidigare tidsandor — tycks vara besatt av att hylla ungdomen. Och med epigoner som The Rapture, Bloc Party och Foals kände Gang of Four för något år sedan uppenbarligen att det var hög tid att göra en Fågel Fenix och åter ge sig ut på turné.

Från originaluppsättningen är sångaren Jon King och gitarristen Andy Gill kvar. Gill tar i och struttar runt på scen som vore han en Roger Daltrey i högform. Och lyckas skjuta in gott liv i bandets material. Åldern är inget större problem, även om han tar en kort paus mitt i låtarna ibland. Att sedan se honom slakta en mikrovågsugn med bollträ känns på något sätt helt logiskt. Det är förstås lite pseudoanarkism och en övertydlig pungspark mot kapitalismen över det hela, men faktum är att det tillför något; metallisk monottoni som ger dels trummisen en välbehövlig paus, dels variation åt punkfunken.

Andy Gill känns inledningsvis en smula stabbig, men framstår i takt med att konserten fortskrider som ett ankare, ibland håller han allt på plats, ibland låter han skutan ge sig av på små avstickare. Sonic Youth-imitationen som intro till en låt kan jag köpa. Men när han spelar gitarr med nyöppnad ölburk som skvalpar över är det förstås mer grisfest än respektabel rockräv över honom. Istället ska man hålla koll på basisten Thomas Mcneice, som med frenesi ständigt både irriterar och håller ihop kvartetten, bättre och bättre ju äldre kvällen blir. Mot slutet får vi ”Damaged Goods” och den låter som en pigg cover på Bloc Partys ”Banquet” — eller om det nu är tvärtom.

Gang of Four på Malmöfestivalen på torsdag. Jovisst. Här i ”Tattoo”. Fast mest hoppas jag att de kör ”Return the Gift” och ”I Love a Man in Uniform”.

Samamidon kan tyckas vara beamad till sommarljuva Rönneholmsparken ur det sena adertonhundratalets nybyggarpopulation i USA. En folksångare av gamla skolan som ändå känns mycket här och nu. Propert men enkelt klädd i jeans, kavaj och svart hatt framför han materialet som mestadels hämtats ur ”public domain”, den historiens sångskatt där upphovsmakare och årtal ofta är okända uppgifter.

Vinden rasslar i trädkronorna. Lekande barn fnittrar, indiefolket dricker öl i gräset, några enstaka pensionärer på kvällspromenad har hittat hit. Samamidon framför sittande ensam på den provisoriska scenen bland annat ”Wild Bill Jones”, ”Little Johnny Brown” och magnifika ”Saro” från skivan ”All Is Well”, som jag rankade som en av förra årets bästa. Han växlar mellan gitarren och banjon, på vilken han gör en mäktig tagning av ”O’Death”. Ibland tänker jag mig Samamidon som en syntes mellan Gillian Welch vid tiden för ”Hell Among The Yearlings” och en Nick Drake med ökensandiga cowboystövlar.

Samamidon tycks gilla Sverige. Dagen för konserten skriver han på sin Twitter: ”I’m eating strawberries in a film in Sweden — just like that dude from the Seventh Seal”. Något bergmanskt tungsinne finns det dock inte över Samamidon. Han är avspänd och smårolig och söker kontakt med publiken. (Föga förvånande dök han efter spontan inbjudan under kvällen upp vid en bardisk i Malmö för att språka med fagra damer.)

Kan man önska sig något mer av föreställningen? Tja, volymen kunde varit lite högre så att låtarna ätit sig in i kropp och själ ytterligare en bit. Och det hade inte varit fel med en ackompanjerande cello eller violin. Men Samamidon räcker trots dessa små invändningar långt på egen hand. Han presenterar en låt som ”a song I wrote 20 minutes ago”. Den fungerar utmärkt och visar att det finns en framtid för Samamidon och hans traditionsbunda musik. Nytt album att vänta tidigt nästa år, berättar han.

Samamidon gör en version av R Kellys ”Releif” i Dublin: